Döttrarna från Värviken

Bearbetad och redigerad efter tidigare versioner 2021-03-14. 

På den här gården i Värviken, Jämtland föddes min mormors mamma Sigrid Lisa 1873. Hennes släkt hade då bott här åtminstone sedan 1717, då min mormors mormors mormors morfar Olof föddes. Sedan ärvdes gården av döttrar i fyra generationer – Lisbetha, Lisbetha, Ingrid, Elisabet. Vid fyra arvsskiften blev det därför en ingift måg som tog över som bonde efter sin svärfar. Detta hade förstås sina olika orsaker. Och så kunde det kanske ha fortsatt… Gården i Värviken förblev dock släktens hem i sju generationer och kommer därför att ha en central plats i denna historia.

År 1879 såldes gården på auktion och familjen tvingades flytta. De var utfattiga och fick livnära sig på att ömsom ta arbete, ömsom leva på socknen som fattighjon. Ur denna fattigdom spirade så småningom en osannolik kärlekssaga, med ett tragiskt slut. Sigrid Lisa födde som ogift 16-åring dottern Lisa Teodora. Tre år senare, 1893 föddes min mormor Selma Karolina. Bara ett halvår senare dog Sigrid Lisa, endast 20 år gammal. Mycket hände dock fram till dess och vi tar det från början.

På bilden syns gården i Värviken, så som den såg ut i början av 1900-talet. På bilden syns den familj som tog över gården 1879. (Fotografi: privat)

De första två generationerna

När OLOF ERSSON (1690-17??) och MÄRETHA PÄRSDOTTER (1695-1737) gifte sig 1718 hade de bosatt sig i Värviken. Deras äldste son Olof var redan född. Totalt fick de åtta barn tillsammans, alla födda på gården i Värviken: Olof (1717), Erich (1719), Märetha (1722), Pehr (1725), Jöns (1727), Jonas (1730), Brita (1733), Sigrid (1737). De två yngsta flickorna dog som små. Troligen dog även Märetha Pärsdotter i samband med yngsta dotterns födelse, 41 år gammal.

Olof och Märetha blev den första generationen av släkten i Värviken. De kom senare att följas av ytterligare sex generationer. Den första husförhörslängden i Revsunds församling är från 1729-1756 och där kan vi läsa om vilka som bodde på gården.

Revsund (Z) AI:1 (1729-1771)

Det kom att bli äldste sonen Olof som tog över gården. Han var också det enda av syskonen som stannade i Värviken. Erik, Märetha, Pehr och Jonas flyttade till Brunflo, medan Jöns flyttade till Sunne.

OLOF OLOFSSON (1717-1773) var född och uppvuxen i Värviken. Han övertog gården efter sin far Olof Ersson och gifte sig 1738 med LISBETA LARSDOTTER (1713-1783) från Mälgåsen. Tillsammans fick de fem barn, men endast döttrarna Lisbetha (1744-1827) och Märitha (1748-1827) levde till vuxen ålder. Lisbetha var den som så småningom övertog gården, när Olof Olofsson gick bort 1773.

Olof Olofssons bouppteckning

Dottern Märetha Olofsdotter

Lisbethas syster Märetha gifte sig 1773 med klockarsonen Jöns Broddesson. De fick fyra barn i Värviken – Ingeborg (1774), Lisbeta (1777), Kerstin (1780), Olof (1782) – innan de 1783 flyttade till Loke i Lockne.

Storskiftet 1759

Byn Värviken bestod vid mitten av 1700-talet av tre gårdar. Bönderna var i nr 1 (A) Olof Olofsson, i nr 2 (B) Per Jonsson och i nr 3 (C) Eric Persson. Vid storskiftet delades inägomarken (odlingsmarken inom byn) upp mellan bönderna utifrån vad den bäst kunde användas till. De fick på så vis större sammanhängande åkrar och ängar, bland annat fägator och vägar reglerades.

Karta över Värviken vid hemägodelningen 1759 (Källa: M 23-REV-8)

Den första dottern - Lisbetha Olofsdotter

LISBETHA OLOFSDOTTER (1744-1827) var äldsta dottern i gården och blev senare bondhustru i Värviken. Hon gifte sig i november 1766 med KJEL HÅKANSSON (1738-1810) från Döviken. Det blev alltså Kjel som tog över som bonde när hans svärfar Olof Olofsson dött 1773. Svärmor Lisbeta Larsdotter levde fram till 1783.

Tillsammans fick de åtta barn, varav fem blev vuxna; Olof (1767-1790), Brita (1770-1853), Lisbetha (1774-1867), Märeta (1781-1846), Håkan (1783-1870). 

Gustav III:s ryska krig (1788-1790) – sonen Olof Wikholm

Lisbetha och Kjels äldste son Olof blev soldat. Han var bosatt i Värviken och fick soldatnamnet Wikholm. Samtidigt rustade Gustav III för krig mot Ryssland. Jämtlands infanteriregemente, där dragon Olof Wikholm ingick, kom att delta i Gustav III:s ryska krig under åren 1788-1790. Olof reste med sitt regemente till Finland och var en av 32.000 svenska soldater. Kriget slutade "oavgjort", men ungefär 3000 svenska soldater stupade och 18.000 dog av andra orsaker. De flesta soldater som dog i fälttågen, avled på grund av sjukdom, fältsjukan. (Fältsjukan var ett samlingsnamn för flera olika smittsamma sjukdomar som drabbade trupper i fält, t ex dysenteri och diarré.) Dragon Olof Wikholm blev en av dem som aldrig återvände.

Gustav III:s ryska krig, slaget vid Svensksund 1790. Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz

Finska kriget (1808-1809) – dottern Märeta Kjelsdotter

År 1800 kom en ny dragon vid namn Olof Wikholm till Värviken. Han kom från Lillhärdal och var född 1775. Han gifte sig 1804, men hustrun Ingeborg dog redan i början av 1805 efter att ha fött tvillingar. De båda tvillingpojkarna Olof och Jonas kom också att dö inom loppet av några veckor. 

I november 1805 gifte han om sig, med Lisbetha och Kjels yngsta dotter Märeta Kjelsdotter. Som morgongåva utlovades 7 lod silver. Sonen Olof föddes 1807. I Stockholm rustade nu den nye kungen, Gustaf IV Adolf för ett nytt krig mot Ryssland. Jämtlands infanteriregemente deltog även i Finska kriget 1808-1809. Sverige förlorade kriget mot Ryssland och minst 7000 svenska soldater stupade, 53.000 svenskar dog i sjukdomar och av andra umbäranden till följd av kriget. Inte heller denne dragon Wikholm kom hem igen. Märeta var nu dragonänka och ensam med en 2 år gammal son.

År 1812 gjordes en bouppteckning och arvsdelning efter dragon Olof Wikholm. Hans kvarlåtenskap delades upp mellan änkan Märeta Kjelsdotter och den då femårige sonen Olof Olofsson. Änkan fick en tredjedel och sonen två tredjedelar. Bland det som märks i bouppteckningen är några silverskedar, porslinstallrikar, stenfat, trätallrikar, träkoppar, kittlar, stekpanna, byttor, tråg, en glasflaska, bordtäcke och två liar. Dessutom delas tre getter, två får och nio killingar. Modern fick en tredjedel av jordalösen och sonen två tredjedelar.

Några veckor efter bouppteckningen gifte sig Märeta med bonden Knut Jonsson i Förberg, Revsund. Morgongåvan var nu 40 lod silver. De fick sönerna Jonas (1813) och Kjel (1816), innan maken Knut gick bort 1818 i lunginflammation (håll och styng). Märeta gick bort 1846, 65 år gammal.

Dragon Olof Wikholms bouppteckning

Dottern Brita Kjelsdotter

Äldsta dottern Brita blev även hon soldathustru. Hon gifte sig år 1800 med dragon Sven Först i Finnäs, Bodsjö. Även han deltog i fälttågen under Finska kriget 1808-1809, men var en av dem som återvände. Tillsammans fick de sju barn under åren 1800-1815. Fyra av dessa levde till vuxen ålder; Olof (1804), Brita (1806), Märta (1810) och Kjel (1815). Sven Först blev gratialist (pensionerad soldat) 1827. När han dog 1858 var han änkling sedan fem år. Både han och hustrun Brita Kjelsdotter blev 82 år.

Vigsel den 20 april 1800. "Dragon af Brunflo Compagnie och Nr 55 Sven Först från Finnäs i Bodsjö socken samt Bondedottern Brita Kjelsdotter från Wärviken, bägge den tiden tjenstehjon i Prästgården. Morgongåvan utfäst til 30 lod silfver." (Källa: Revsunds kyrkoarkiv)

Sonen Håkan Kjelsson

Lisbetha och Kjels yngste son Håkan Kielsson gifte sig 1806 och tog över gården i Värviken. Fadern Kjel Håkansson dog i slag i februari 1810, efter en längre tids sjukdom. Håkan och hans hustru Ingrid Persdotter flyttade dock från gården 1812, då de återvände till hustruns hemby Anviken. Där bosatte de sig som torpare. Senare flyttade de vidare till Brattbyn. Så småningom återvände de till Anviken, där Håkan gick bort 1870. Av bouppteckningen framgår att han då var änkling och far till fem barn; Kjel (1807), Brita (1810), Pehr (1812), Eskil (1818) och Olaus (1823).

Värviken vid början av 1900-talet. (Fotografi: privat)

Den andra dottern - Lisbetha Kjelsdotter

LISBETHA KJELSDOTTER (1774-1867) föddes i Värviken där hon växte upp med föräldrar och syskon. Hon gifte sig 1802, 28 år gammal, med den nio år äldre JÖNS ERSSON (1765-1822), även han från Värviken. Jöns var landbonde. En landbonde ägde inte själv gården och jorden han brukade, utan brukade någon annans mark. Det var inte helt ovanligt att dessa sedan flyttade vidare när t ex en son i gården blivit tillräckligt gammal för att själv ta över. Efter giftermålet flyttade Lisbetha och Jöns till Loke i Lockne. Ganska snart flyttade de därifrån och vidare till Brattbyn i Revsund, där de bodde fram till 1810, då de flyttade till Hackås.

Efter att Lisbethas bror Håkan flyttat från gården i Värviken, brukades den av en landbonde under åren 1812 till 1816. Därefter flyttade Lisbetha och Jöns hem till Värviken. Jöns Ersson blev därmed bonde på gården från 1817.

Tillsammans fick Lisbetha och Jöns fyra barn, Kjel (1802) som dog två månader gammal, Sven (1804-1835), Ingrid (1808-1874) och Kjel (1817-1874). I husförhörslängderna står det att den yngste sonen Kjel var dövstum. Han levde hela livet, först hos sina föräldrar och senare hos sin syster Ingrid.

I kyrkböckerna förde kyrkan noga anteckningar över befolkningen, vilka som föddes och dog, när de gifte sig, vart de flyttade. De listade också vilka som var blinda, dövstumma eller ”idioter” samt vilka som var lösdrivare eller levde som fattighjon på socknens bekostnad.

Arbetet på gården gjordes manuellt och med hjälp av häst eller dragoxe. Bilden är tagen på gården i Värviken och är från 1900-talets början. Redskapen är i stort sett de samma som användes under 1700-talet och framåt. (Fotografi: privat)

Sonen Sven Jönssons olycka

Sonen Sven Jönsson tog vid fadern Jöns Erssons död 1822 över som bonde på gården i Värviken, då endast 18 år gammal. Sven gifte sig i mars 1835 med Brita Jönsdotter, änka efter en bonde i Åsen, Sundsjö. Sven dog dock redan i september 1835 genom en olyckshändelse. Han var då 30 år. Hans änka Brita bodde kvar på gården i två år efter Svens död. Därefter gifte hon om sig på nytt med bonden Olof Olofsson i Backe och flyttade från gården.

I kyrkboken kan vi läsa om Svens tragiska död. Han hade precis slutfört bärgningen av säden. På morgonen den 18 september begav han sig ut i skogen för att hugga timmer. Hans 18-årige bror Kjel följde med honom. Något gick dock väldigt fel. Sven kom i vägen för ett träd som Kjel fällde och dog. Den dövstumme Kjel blev därmed orsak till broderns tidiga bortgång.

”18 september 1835. Bonden Sven Jönsson i Wärviken, född 25/8 1804 i Brattbyn. Kom vid 13 års ålder till Wärviken. Förlorade genom döden sin far uti yngre åren, gifte sig 1835 i mars månad. Begav sig efter slutad sädesbärgning, till skogs den 18 september om morgonen, att hugga timmer och ljöt döden samma dag, medelst ett träd som hans honom åtföljande dövstumme bror Kjel nedfällde över honom. Olyckshändelse.”

(Källa: Revsunds kyrkoarkiv)

Den tredje dottern - Ingrid Jönsdotter

Sven Jönssons syster INGRID JÖNSDOTTER (1808-1874) hade 1829, sex år före broderns död, gift sig med bondsonen OLOF THOMASSON (1800-1874). Hon var 21 år gammal då hon flyttade från Värviken till sitt nya hem på gården i byn Rind. Där fick de barnen Thomas (1830-1897), Jöns (1832) som dog fyra månader gammal och Dorothea (1834-1881). 

Året efter Svens död, 1836 återvände Ingrid med familj till Värviken för att överta gården. Gården i Rind drevs nu i stället vidare av Olofs yngre bror Sven Thomasson. I Värviken fick Ingrid och Olof ytterligare ett barn, Elisabet (1836-1904).

Läs mer: Rind på Ammerön 1689-1884

Laga skifte 1859

Hundra år efter storskiftet kom laga skiftet till Värviken. Olof Thomasson var nu bonde på gården. Det var en tämligen välbärgad bondgård med många byggnader i bra skick. Mangårdsbyggnaden i två våningar var brädklädd och hade spåntak. På vardera våningen fanns förstuga och två rum, nedervåningen hade målade väggar, skåp och säng, övervåningen var delvis inredd. På gården fanns också bagarstuga, stall med lider, fähus, fähusbod med lider, mjölbod, härbre, kornlada, halmbod, badstuga, smedja, vedlider och en stenkällare med svale.

I Värviken fanns vid 1800-talets mitt fem gårdar. Bönderna var: nr 1:2 (A) Knut Johansson, nr 1:3 (B) Olof Thomasson, nr 2:2 (C) Jöns Persson, Nr 2:3 (D) Jonas Persson, nr 3:1 (E) Aron Larsson. De fem gårdarna låg i en tät klunga och det bestämdes vid laga skiftet att tre av gårdarna skulle flyttas ut. Det blev Olof Thomassons, Jöns Perssons och Aron Larssons gårdar som flyttades till nya tomtplatser.

Läs om Jonas Persson: "Med huvudet i vattnet" 1886

Karta över Värviken vid laga skiftet 1859. (Källa: LM 23-REV-83)

Gårdsbeskrivning 1859

För Olof Thomassons hemman, om 1 tunnland skatte, fanns följande byggnader:

MANGÅRDSBYGGNAD, 19 alnar (11,3 m) lång, 12,25 alnar (7,3 m) bred, 26 varv hög. Tak av spånor, jämt utanpå slagen med bräder. Förstuga och två rum i nedervåningen, med målade väggar, skåp och säng. I övre våningen förstuga och två rum till en del inredda. Byggnaden för övrigt i gott stånd.
BAGARSTUGA, 14,75 alnar (8,8 m) lång, 10 alnar (5,9 m) bred, 17 varv hög, två rum och förstuga, mur med spis och bakugn, vind och vindskammare. I gott stånd.
STALL MED LIDER, 13,5 alnar (8 m) långt, 9,5 alnar (5,6 m) brett, 14 varv högt med fodervind, I brukbart skick.
FÄHUSET, 13,75 alnar (8,2 m) långt, 13,25 alnar (7,9 m) brett, 10 varv högt, spisel och murpanna av tackjärn, vind. I brukbart skick.
FÄHUSBOD MED LIDER, 14 alnar (8,3 m) lång, 13,25 alnar (7,9 m) bred, 11 varv hög med tak av bräder. Brukbar.
MJÖLBOD MED TVÅ RUM, 11,75 alnar (7 m) lång, 8,5 alnar (5 m) bred, 15 varv hög, mellanbotten och vind. I gott stånd.
HERBERGE (härbre), 8 alnar (4,7 m) långt, 6,25 alnar (3,7 m) brett, 18 varv högt, mellanbotten och nävertak. I gott stånd.
KORNLADA, 13 alnar (7,7 m) lång, 11,5 alnar (6,8 m) bred, 18 varv hög. Brukbar.
HALMBODEN, 8,75 alnar (5,2 m) lång, 11,5 alnar (6,8 m) bred, 13 varv hög. Brukbar.
BADSTUGAN, 12,25 alnar (7,3 m) lång, 9 alnar (5,3 m) bred, 8 varv hög. Taket dåligt men för övrigt i gott stånd.
SMEDJAN, 8,25 alnar (4,9 m) i fyrkant, 8 varv hög, tak av bräder. I gott stånd.
VEDLIDER, 10,5 alnar (6,2 m) långt, 10 alnar (5,9 m) brett, 7 varv högt. Brukbart.
KÄLLARE AV STEN, 7 alnar (4,2 m) lång, 4 alnar (2,4 m) bred. Svalen av trä, 5 alnar (3 m) lång, 4,5 alnar (2,7 m) bred, 7 varv hög, tak av bräder. I gott stånd.

Värviken 1:3 vid 1900-talets början (Fotografi: privat)

Den fjärde dottern - Elisabet Olofsdotter

ELISABET OLOFSDOTTER (1836-1904) fick i september 1869 en "oäkta" son, Sven Olof (1869-1933). Far till barnet var ANDREAS ANDERSSON (1837-1893), dräng i byn Våge i Lockne, en knapp mil från Värviken. Ett barn räknades på den här tiden som oäkta om modern inte var gift eller åtminstone trolovad med barnets far. Elisabets och Anders gifte sig i november 1870. Efter giftermålet fick de även dottern Sigrid Lisa (1873-1894) och sonen Anders Niklas (1878-1947).

Familjen på gården i Värviken bestod 1870 av bonden Olof Thomasson, hustrun Ingrid Jönsdotter, sonen Thomas, dottern Dorothea, svågern Kjel Jönsson ("dövstum"), samt mågen Andreas Andersson med hustrun Elisabet och deras son Sven Olof.

I september 1872 övertog Andreas och Elisabet gården efter hennes föräldrar. Elisabets äldre bror Thomas måste ha känt sig förbigången. Bara två månader senare lämnade han gården och tog anställning som dräng hos bonden Aron Larsson i en av granngårdarna. Systern Dorothea blev kvar på gården som piga/arbetskvinna.

År 1874 dog inom loppet av en månad Elisabets båda föräldrar; Olof Thomasson (27 september) och Ingrid Jönsdotter (12 oktober), båda av ålderdom, samt hennes morbror Kjel Jönsson (11 september). Det är oklart om det bara var en olycklig slump att de alla tre dog nästan samtidigt. Det kan också varit så att de insjuknat och dött i den influensaepidemi som härjade 1874-1875.

Bouppteckningen efter Olof Thomasson och Ingrid Jönsdotter visar vad som fanns i deras hem. Vi ska dock minnas att de redan två år tidigare lämnat över gården till dottern och mågen. Detta är ett axplock av det som listats som privata ägodelar:

"Kontanta penningar 10 kr, en silversked, kopparkittlar, två malmljusstakar, järnpanna, våffeljärn, råjärn, huggyxa, bilor, järnbetsman, skruvstäd, fällar, dunkuddar, örngottvar, madrass, gångkläder, soffa, skänk, vedlår, bord, stolar, mjölktråg, kista, spann, byttor, korgar, tre väggur, slipsten, långrevar, en halv tunna råg, en åttondels tunna ärtor, brickor, brödkorgar, porslin, tennfat, stop, bordsknivar, två saxar, tre kor och fyra får."

Olof Thomassons och Ingrid Jönsdotters bouppteckning

Andreas Andersson från Trutsgård

Andreas Andersson föddes 1837 som bondson på Trutsgård i Optand, Brunflo. Han fick redan som 17-åring lämna Optand och ta anställning som dräng i byn Våge i Lockne. Där blev han kvar tills han 33 år gammal gifte sig med Elisabet och till gården i Värviken.

Hans mors släkt förlorade Trutsgård 1836 och historien såg ut att upprepa sig. Andreas Andersson och Elisabet Olofsdotter kom på obestånd och tvingades hösten 1879 lämna gården i Värviken, vilken bjöds ut på auktion. Nils Karlsson från Gullboviken i Bodsjö ropade in den och blev därmed gårdens nye ägare.

Läs mer: Trutsgård i Optand förlorades i konkurs 1836

Värviken 1:3 till vänster i bild, början av 1900-talet. (Fotografi: privat) 

Värviken 1:3, 1959. Den gamla manbyggnaden tycks vara riven och ersatt av ett nyare hus. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Svenska gods och gårdar, Jämtland, 1939

De ogifta syskonen – Thomas och Dorothea

År 1879 tog Nils Karlsson och hans familj över gården. På något sätt hade Olof Thomasson och Ingrid Jönsdotter säkrat sina ogifta barns försörjning. Syskonen Thomas och Dorothea bodde kvar på gården som födorådstagare (på undantag). Dorothea gjorde det fram till sin död 1881, 47 år gammal. Det ut som att Dorothea hade det tämligen väl ställt. Hennes hem var ganska välförsett med både pengar, möbler, saker och kläder. Syskonen ärvde hennes kvarlåtenskap värderat till 327 riksdaler.

Dorothea Olofsdotters bouppteckning

Thomas köpte 1889 tillbaka ett hemman (Värviken 1:4) ur den gamla gården i Värviken för 1000 kr (vilket motsvarar ca 70.000 kr idag) av Nils Karlssons son, Nils Nilsson som nu hade övertagit gården. Thomas förblev ogift och dog 1897, 66 år gammal som odaltorpare i Värviken. Året innan sålde han sitt hemman. I bouppteckningen kan vi läsa att han inte efterlämnade något arv till sin syster Elisabet. Det enda han ägde var gångkläder och några kronor. Hans skulder överskred hans tillgångar.

Ur bouppteckningen:

"Gångkläder; 3 st gamla överrockar, 4 st rockar, 2 par byxor, 2 st västar, 1 par byxor och en väst av älgläder, 2 st skärp och 2 halsdukar, ett par vantar och 2 par strumpor, 1 par stövlar, ett par skor och ett par lappskor, 1 st hatt och 3 st mössor, 12 par kalsonger och 12 skjortor, 1 skinntröja och en ylletröja."

Thomas Olofssons bouppteckning

Thomas Olofsson blev den siste i familjen som var kvar på gården, fram till 1897.

Thomas Olofssons torp. Svenska gods och gårdar, Jämtland, 1939.

Flytten till Bodsjöbyn

Elisabet Olofsdotter och Andreas Andersson med familj flyttade till Brattbyn, Revsund, där Andreas först var arrendator men senare inhyses. Familjen flyttade 1884 vidare till Bodsjöbyn. De var fattiga och Andreas tog olika arbeten för deras försörjning, liksom sonen Sven Olof. Andreas dog 1893, bara 56 år gammal. Efter hans död blev den utfattiga änkan Elisabet inskriven på socknen. Hon slutade sina dagar 1904 som inhyses fattighjon.

Det var inte ovanligt att fattiga människor, fattighjon, placerades ut i en familj mot ersättning, eftersom de var oförmögna att arbeta. Som inhyses hjon på socknens bekostnad förekom äldre personer, föräldralösa barn, och personer med funktionsnedsättningar. De bidrog med den arbetsinsats som de förmådde och placerades (fram till 1918) i den familj som i en fattigauktion begärde lägst ersättning.

Den femte dottern - Sigrid Lisa Andersdotter

I Bodsjöbyn mötte SIGRID LISA ANDERSDOTTER (1873-1894) den 17 år äldre KARL ERIK ERIKSSON (1856-1944) från Gullboviken. De förälskade sig och endast 16 år gammal, 1890 födde hon deras första barn, den "oäkta" dottern Lisa Teodora (1890-1904).

Gullboviken

Efter dotterns födelse flyttade Sigrid Lisa till Karl Erik och hans far änklingen Erik Larsson (1810-1892) i Gullboviken. Karl Eriks mor, Dorothea Carlsdotter (1813-1890) hade dött samma år som Lisa Teodora "Dora" föddes.

Min mormor Selma Karolina Karlsson (1893-1986) föddes i Gullboviken på sensommaren 1893, året efter att även farfadern Erik Larsson gått bort. Senare samma höst trolovade sig Karl Erik och Sigrid Lisa. De hann dock inte gifta sig, för på nyårsdagen 1894 dog Sigrid Lisa, bara 20 år gammal. Efter Sigrid Lisas död blev Karl Erik ensam med de båda döttrarna. Storasyster Lisa Teodora bodde kvar hos fadern Karl Erik i Gullboviken. Men hon blev bara 14 år gammal och dog 1904, samma år som sin mormor Elisabet. Lillasyster Selma Karolina blev fosterbarn.

Torpet de bodde på i Gullboviken ägdes av Tunadals Bolag, av vilka Erik Larsson arrenderat. Efter faderns död 1892 tog inte Karl Erik över arrendet. Det kom i stället en ny arrendator, Halvar Persson. Karl Erik stannade dock kvar som arbetare fram till 1915 då han flyttade. Han försörjde sig senare som bland annat målare. Karl Erik dog i februari 1944 på Sundsjö ålderdomshem, dödsorsaken var åderförkalkning.

Den sjätte dottern - Selma Karolina Karlsson

Selma Karolina Karlsson fanns från 1902, då nio år gammal, antecknad i församlingsboken som fosterdotter till Olof Karlsson (1845-1921) och Kristina Tomasdotter (1846-1938) i Kälen, Bodsjö. Det är troligt att hon kommit till dem långt tidigare, kanske redan direkt efter att modern Sigrid Lisa dött.

Selma Karolinas fosterfar Olof Karlsson arrenderade ett odaltorp på Kälaberget, Ol-Kals, som han 1913 köpte av Skönviks Bolag. Där uppfostrade han och hustrun Kristina lilla Selma Karolina tillsammans med deras egen dotterdotter Gerda Charlotta (1894-1991).

Den femåriga Gerda lämnades 1899 kvar i Sverige, hos sin mormor och morfar, då hennes mamma Ida Bernhardina Olofsdotter, styvfar Nils Jonas Jönsson och tvåårige halvbror Jöns Oskar emigrerade till Nordamerika.

Gerda blev Selmas ”syster” och Olof och Kristina hennes ”moffa” och ”momma”. Selma mindes dock att hennes riktiga mormor Elisabet en gång kommit och hälsat på henne. Hon hade gått över skogen och på vägen dit plockat tuvstarr som hon stoppat till en kudde som hon gav till lilla Selma Karolina.

Läs mer: Stenen vid Ol-Kals

Läs mer: Brevet från tant Gerda

1908. Min mormor Selma Karolina (nr 5) och hennes fostersyster Gerda Charlotta (nr 10). Man kan se att de är lika klädda i hemsydda mörka klänningar och vita förkläden i samma modell, med hålsöm i nederkant. Selma Karolina kom senare under en period att försörja sig som hemsömmerska.