Gullboviken - en släktkrönika

Herrbergslandet – Strångsund och Gullboviken

År 1761 fick nybyggarna rätt att bosätta sig på avradslandet Herrbergslandet i Bodsjö socken, eller Strångsund och Gullboviken. Det är svårt att säga vilket nybygge som var först, troligen var de tidsmässigt ganska samtida. De första nybyggarna, vilka nämns i 1762 års mantalslängd är dragon Anders Holmberg och Anders Eriksson. Holmberg var 40 år då han 1766 avled i lunginflammation. Hans änka stannade kvar på nybygget i ett år. Något år senare dog även Anders Eriksson och hans änka bodde kvar fram till 1776.

Under tiden hade ett par nya nybyggare etablerat sig. Johan Johansson dyker upp i Strångsund 1765. Hans son, Anders Johansson tar över nybygget 1770 och 1777 tar han även över och brukar marken efter Anders Eriksson och dennes änka. Därmed är det sannolikt att Anders Eriksson och hans hustru (hennes namn nämns inte) var de första nybyggarna i Strångsund. Därmed bör Anders Holmberg med hustru ha varit de tidigaste nybyggarna i Gullboviken. Efter dem bosätter sig dragon Lars Andersson Löfberg i Gullboviken år 1768.

Avvittring av nybyggen

Avvittringsrätten godkände alltså två nybyggen på Herrbergslandet år 1761. Vid en ny dom 1778 i såväl Avvittringsrätten, som Västernorrlands Lagmansrätt beslutades att nybyggena skulle projekteras för ett halvt tunnland skatt vardera. Därefter skulle det dröja nästan 50 år innan nästa steg togs i processen att skattlägga nybyggena.

Förrättningen påbörjades den 16 september 1826 och avslutades först den 6 juli 1838. Det var sju nya hemman inom Bodsjö socken som hanterades i förrättningen; Kyrkkilen, Stugsjö, Strångsund, Gullboviken, Tjutboda, Waxböhle samt Hållböhle. Samtliga var belägna på så kallade avradsland, vilka nyttjats av ett stort antal byar; Sidsjö, Våle, Kälen, Söderböle, Norrböle, Hunge, Bodsjöbyn, Skurun, Forsa, Flatnor, Höviken och Finnäs. Markerna besiktigades och värderades. Gränsdragningar och nyttjanderätt diskuterades mellan byamännen och nybyggarna, där lantmätaren sökte hitta lösningar som samtliga kunde godta.

I delningsinstrumentet över avvittrade hemman och lägenheter beskrivs de delar som ska avvittras inom Herrbergslandet. ”Strångsunds inägohägnad bestående av åker och slått, varav jordmånen är sandjord, innehåller 2 tunnland 8 kappland. Gullbovikens inägor avmätta endast till omkretsen, varav åkern består av sandjord, mycket frostartad samt slåtter, torr och mager. Utgör tillsammans 4 tunnland 16 kappland. Utägorna innehålla 158 tunnland 8 kappland.”

Det framgår att marken som avdelats är mer omfattande än vad som först var projekterat. Det beslutas till sist att Strångsund och Gullboviken ska betala tre fjärdedels tunnland skatt vardera, tillsammans ett och ett halvt tunnland skatt eller sju tolvtedels mantal, med de inledande 30 åren under skattefrihet.

Karta över Bodsjö socken 1844.

Gulle och Gullboviken

Det finns en läsvärd artikel i Bodsjöboken 1981, ”Gullboviken – den bortglömda byn” skriven av Anders Nyström. Han berättar om byns senare historia och om människor som bott där och kunnat berätta. Han tar även upp en del kring platsens forntid samt om tiden då detta var en gränstrakt mellan Sverige och Norge. Jag fastnade även för ett stycke som handlar om hur Gullboviken kan ha fått sitt namn.

Vid mitten av 1500-talet levde en bonde vid namn Gulle i Kälen. Det är ungefär sex kilometer fågelvägen över skogen mellan Kälen och Gullboviken. Någon väg finns inte, endast skogsstigar. Det som lockade Gulle var dock sjön Brehungen, vid vars strand byn Gullboviken numera är belägen. Vid den här tiden var platsen ännu inte bebodd. Sjön ingår i ett 17 kilometer långt sjösystem, med Hungsjön vid Hunge i norr som följs av Mehungen, Brehungen och slutligen Strången nedanför Strångberget i söder. Brehungen var ett fiskrikt vatten och därför eftertraktad för fiskets skull. Och det var detta fiskevatten Gulle ville åt. Genom att visa upp dokument och intyg hävdade han att ett stort landområde där sjön ingick var i hans ägo. Därmed fick han tillgång till sjön under ett antal år. Senare kom dock byamännen i Våle att klaga över att Gulle lagt beslag på mark som de fått som avradsland i ett kungligt brev. Han blev därefter tvungen att lämna ifrån sig marken och det rika fiskevattnet.

Så till namnet Gullboviken. Enligt berättelsen så kan Gulle ha byggt sig en stuga i viken vid sjön, för att kunna övernatta när han var där för att fiska. Bonden Gulle i Kälen ska alltså ha gett namn till platsen, Gullebuvika.

Byns stamfader

Jag studsade på ett par rader i Anders Nyströms artikel om Gullboviken. Han skriver: ”Här kommer byns stamfader in i bilden. Han heter Carl Persson och var född i Revsund 1770. Hans hustru hette Dorde (Dorothea) Carlsdotter född år 1775 i Brunflo.” Här måste jag tyvärr invända och hävda att byns stamfader nog hette Lars Löfberg.

Det som Nyström kanske inte sett är att Löfbergs ättlingar bodde kvar i Gullboviken (med några få avbrott) fram till 1915. Då flyttade min mormors far, Karl Erik Eriksson till Kälen. Men Karl Erik var även släkt med Carl Persson och Dorde Carlsdotter, genom modern Dorothea Carlsdotter. De var hans morfar och mormor, medan Lars Löfberg var hans farfars farfar. Anders Nyström har dock helt rätt i att Carl Persson haft betydligt fler ättlingar i Gullboviken än Lars Löfberg.

1700-talets nybyggare

Efter att den förste nybyggaren i Gullboviken, dragon Anders Holmberg dött och hans kvarvarande familj flyttat, blev Lars Löfberg den äldste nybyggaren i Gullboviken.

Lars Andersson Löfberg var född 1718 i Kölsillre i Haverö. Han flyttade med sina föräldrar, Anders Larsson och Ingrid Olofsdotter, först till Rätan och sedan till Undersåker. Han tjänade under ett år som dräng på Stamnäs kaptenboställe i Bräcke socken. Därefter blev han år 1737 soldat nr. 8 i Bensjö, Bräcke socken för Jämtlands Fältjägarregemente och Revsunds 3:e kompani. I Bensjö mötte han också sin blivande hustru bonddottern Kerstin Larsdotter, född 1712. De gifte sig 1740. Bara ett halvår senare blev Lars utkommenderad till Stockholm, för att återvända först tre år senare. Efter att han rest föddes äldste sonen Anders. Familjen utökades senare med fler barn, dottern Lisbeta och sönerna Lars, Erik och Magnus. År 1755 tog Lars Löfberg värvning för ett nytt nummer, nr. 103 för samma kompani men i Byn, Hällesjö socken.

Han begärde avsked 1770, men hade redan 1768 tagit över nybygget i Gullboviken tillsammans med de äldsta sönerna. År 1771 flyttade hustrun och resten av familjen efter. Dottern Lisbeta Larsdotter och hennes make Måns Jönsson bodde under några år på nybygget och två av deras söner föddes i Gullboviken. Äldste sonen Anders Larsson gifte sig och flyttade 1769 till sina svärföräldrars nybygge i Gimdalen i Revsund. Kvar hos föräldrarna i Gullboviken var därefter sönerna Lars, Erik och Magnus.

Sonen Erik Larsson gifte sig år 1775 med Kerstin Johansdotter och de bosatte sig i Gullboviken. Paret fick tre barn, Kerstin, Brita och Lars. Samma år som Erik gifte sig blev den yngsta brodern Magnus Larsson sjuk. Han avled 1777, 22 år gammal. I dödboken står att han då varit sjuk i två års tid och att han led av hypokondri. Några år senare, år 1782 dog modern Kerstin Larsdotter. Året efter begärde Lars Löfberg en förtida bouppteckning och bodelning mellan sig och de nu kvarvarande fyra barnen. Hans avsikt var att reda ut arvet, för att året därpå gifta om sig med den 24 år yngre Agnis Jonsdotter från Mälgåsen i Revsund. Arvsskiftet genomfördes och Lars Löfberg gifte sig på nytt med sina barns samtycke. Lars och Agnis upprättade även ett inbördes testamente mellan sig, med den efterlevande som förmånstagare.

Sonen Lars Larsson gifte sig 1786 med Anna Nilsdotter, en nämndemansdotter från Våle i Hackås och de bildade familj i Östnår, Hackås socken. Där bytte han till sig ett hemman mot sin ärvda del av nybygget i Gullboviken.

Kvar i Gullboviken var nu Lars Löfberg med hustrun Agnis och sonen Erik Larsson med familj. Från år 1790 står Erik Larsson för ett odaltorp i byn. Hans och faderns ekonomier tycks därmed helt separerade.

Nybygget Gullboviken

Lars Löfberg lämnade över nybygget 1792, inte till en son, utan till den unge och nygifte Israel Persson, född i Näs och uppvuxen i Bodsjö socken. Israel var gift med bondedottern Ingrid Eskilsdotter från Anviken i Revsund. De löste in nybygget i Gullboviken, där de bosatte sig och snart fick sonen Peter. Lyckan blev dock kortvarig. Israel Persson insjuknade i mässling under en husbehovsresa till Sundsvall på senvintern 1794. Sjukdomen utvecklade sig till lunginflammation och på hemresan kom han ända fram till Hunge, innan han dog. År 1796 gifte den unga änkan om sig med Jonas Nilsson. De fick sonen Israel och flyttade 1799 ifrån Gullboviken.

Lars Löfberg dog i Gullboviken 1797, efter 12 år tillsammans med sin nya hustru. Änkan Agnis Jonsdotter lämnade därefter Gullboviken och återvände till sin tidigare hemby Mälgåsen.

År 1801 övertogs nybygget av Carl Persson från Björnön i Revsund. Han var sedan några år gift med Dorothea Carlsdotter från Vamsta i Brunflo. De hade sedan tidigare sonen Carl (f. 1798, d. 1856 i Gullboviken). I Gullboviken föddes ytterligare åtta barn, varav fyra överlevde föräldrarna: Brita (f. 1804, d. 1872 i Hunge), Per (f. 1810, d. 1884 i Nybodarna), Dorothea (f. 1813, d. 1890 i Gullboviken) och Nils (f. 1815, d. 1884 i Värviken). Carl, Dorothea och Nils kom senare att få barn och ättlingar i Gullboviken.

Erik Larssons odaltorp

Lars Löfbergs son Erik Larsson hade, som tidigare berättat en torplägenhet i Gullboviken. Torpet låg ungefär där Modénsgården (tidigare Björlings) ligger idag.

Med tiden insjuknade Erik, liksom sin yngre bror Magnus. Från 1799 stod hans hustru Kerstin Johansdotter för torpet och i marginalen i mantalslängden står det antecknat: ”mannen vanvettig”. Han dog av slag 1808.

Döttrarna Kerstin och Brita hade lämnat Gullboviken 1805 och tagit tjänst som pigor i Bodsjöbyn. Sonen Lars Eriksson flyttade 1806 till Ytterturingen i Haverö för att ta tjänst som dräng. Han gifte sig 1807 med Margreta Andersdotter från Ytterturingen. Efter faderns död flyttade paret till Gullboviken och övertog torpet. De fick två söner, Erik (f. 1810, d. 1892 i Gullboviken) och Anders (f. 1814, d. 1886 i Värviken).

De bodde kvar i Gullboviken fram till 1833, då hela familjen flyttade till en gård i Berge, Lockne. Modern Kerstin Johansdotter dog i Berge 1841 och 1846 dog även hustrun Margreta. Lars Eriksson gifte om sig 1850 och bosatte sig hos sin nya hustru i Flatnor i Bodsjö socken.

Modénsgården (f.d. Björlings), 1960. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Modénsgården (f.d. Björlings), 1986. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Erik Larsson och Dorothea Carlsdotter

Samma år som familjen flyttat till Berge, gifte sig den äldste sonen Erik Larsson med Dorothea Carlsdotter. Dorothea var född 1813 i Gullboviken och var dotter till nybyggaren Carl Persson. Samme man som övertagit Lars Löfbergs nybygge 1801. De bosatte sig ett år senare, 1834 i Gullboviken. De hade då fått en dotter, Margareta i Berge. Den lilla familjen bodde kvar i Gullboviken fram till 1848 då de flyttade till Hunge. År 1856 föddes deras andra barn, sonen Karl Erik. Han var alltså 23 år yngre än sin storasyster. Margareta gifte sig och flyttade hemifrån samma år som brodern föddes. Föräldrarna och sonen bodde därefter i Våle under några år.

Erik Larsson och Dorothea Carlsdotter återvände efter 20 år, 1868 till Gullboviken, där de då hade köpt ett hemman. Fastigheten var 1/8 tunnland eller 1/12 av Gullboviken 1. De hade köpt marken av Dorotheas brorson Carl Carlsson, nu bosatt i Kälen. Dessutom köpte de även Olof Segers torp som låg i närheten av nuvarande Nils-Petters.

År 1879 gjorde Tunadals AB omfattande markköp i Gullboviken, då de köpte upp i princip all mark. Även Erik och Dorothea sålde och övergick till att vara arrendatorer. De bodde kvar fram till 1890 respektive 1892, då först Dorothea gick bort och därefter Erik. Sonen Karl Erik Eriksson bodde kvar hemma. Han tog dock inte över arrendet efter sin far, utan försörjde sig i stället som timmerarbetare.

Det är inte klarlagt vilken gård familjen bodde i. Fastigheterna i Gullboviken är svåra att följa, bland annat då laga skiftet genomfördes först 1946. De tidigare fastigheterna, Gullboviken 1:1, 1:2 och 1:3 lades samman under tiden med Tunadal AB och senare Skönvik AB som ägare, för att senare styckas av på nytt. Det är dock troligt att flera av de äldre gårdarna och torpen ligger kvar på ursprunglig plats.

De enda ledtrådar som finns idag då ingen längre minns, är husförhörs- och församlingsböcker samt folkräkningar. I Bodsjö församlingsbok för åren 1909-1925 står min mormors far Karl Erik Eriksson antecknad som utflyttad till Kälen 1915. Intill hans namn står Lars Emanuel Törnkvist och Dorotea Persson med barn, inflyttade 1913. Hustrun var dotterdotter till Nils Carlsson, en yngre bror till Dorothea Carlsdotter, det vill säga Karl Eriks morbror. I nästa bok 1925-1940, står att familjen Törnkvist bodde i Gullboviken, Gålesån. Kan det möjligen ha varit där min mormor Selma föddes? Ett annat alternativ är att Erik Larsson och Dorothea Carlsdotter bodde i före detta Olof Segers torp, i närheten av Nils Petters.

Nils Petters, 1960. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Nils Petters, 1986. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Torpet vid Gålesån, 1960. /Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild.

Karl Erik och Sigrid Lisa

Karl Erik Eriksson från Gullboviken och den unga Sigrid Lisa Andersdotter, född i Värviken, möttes i Bodsjöbyn. Hon var bara 17 år då deras första dotter Lisa Teodora ”Dora” föddes 1890 i Bodsjöbyn. Han var då dubbelt så gammal som hon. Deras andra dotter Selma Karolina, min mormor, föddes 1893 i Gullboviken, dit Sigrid Lisa flyttat. Först i november 1893 tog de ut lysning. Det planerade bröllopet blev dock aldrig av. Sigrid Lisa dog på nyårsdagen 1894. Hon blev bara 20 år gammal.

Karl Erik Eriksson

Karl Erik blev nu ensam med de båda döttrarna, den ena några månader gammal och den andra snart fyra år. Det berättas att Dora bodde kvar hos sin far i Gullboviken. Kanske var hon hos släktingar om dagarna? Den yngre dottern, Selma blev fosterbarn på Kälaberget. Tragiken slutade dock inte här. Dora insjuknade och dog i Gullboviken 1904.

När Karl Erik flyttat från Gullboviken år 1915, bosatte han sig i Kälen och så småningom på Kälamon. Där bodde han under de sista åren av sitt liv. Under sin levnad var han timmer- och skogsarbetare, snickare och målare. Han var också djupt engagerad i flytten och upprustningen av Boddas bönhus 1911-1912. En medeltida timmerbyggnad daterad till år 1291, ett kulturarv som därmed kunde bevaras. Karl Erik Eriksson gick bort 1944, efter en kortare sjukdomsperiod på ålderdomshemmet i Torsäng i Sundsjö.

Läs mer: Karl Erik Eriksson, min mormors far

Den här texten publicerades första gången i Bodsjöboken 2020. Där är texten något längre. Slutet av artikeln finns med här: Stenen vid Ol-Kals