Ett brev kan säga mycket - eller litet. Det här brevet till min mamma, från hennes då 92 år gamla moster, berättar om ett besök av brodern Oskar från Amerika. Men också om hur det var att bli lämnad kvar i Sverige, då hennes mor emigrerade tillsammans med hennes styvfar och halvbror år 1899.
Gerda växte upp hos sin mormor och morfar på Kälaberget i Kälen, Bodsjö socken. Dit kom även min mormor Selma, som fosterbarn, efter att hennes mor dött. De båda flickorna växte upp tillsammans, som systrar hos Olof Karlsson och Kristina Thomasdotter, som de båda kallade morfar och mormor.
Vamsta Brunflo den 7-1-1986
Ett Mycket Gott och Fridfullt Nytt År önskar jag er båda, av helt hjärta!Hjärtinnerligt Tack, för den mycket förstora julpengen!! Tack, Tack!
Ja, det har dröjt med det här tacket, men det är mitt mycket dumma huvud som bestämmer vad jag kan klara av, och inte kan klara, så jag får lov att rätta mig efter det. Jag är inte mig själv längre, men, man får lov att rätta mun efter matsäcken, som det heter.
Ja, det är ju bra det går på något vis ändå, tycker jag. Som ni ser så har jag börjat skriva upp och ner på papperet här, så ni har ännu ett stort fel att ha överseende med, här. Ja, man är väl ett stort fel hela människan, sen man kommit upp i så hög ålder. Jag kan bo kvar i min lilla stuga än så länge. Ännu städar jag själv, och tvättar mina kläder själv. Får se hur länge det går. Jag tar lagad mat tre gånger per vecka från ålderdomshemmet. Samariterna kommer hit med maten och posten. Jag får absolut inte gå upp på vägen till postlådan för trafiken. De är rädda att jag ramlar omkull och blir påkörd av någon bil. Jag är ju så yr ibland så jag ramlar baklänges.
I fjol höst hiva de iväg mig till lasarettet. Där blev jag riktigt genom-röntgad av hela kroppen. Men jag kunde inte stanna längre än ett dygn där, ty just då skulle jag få Amerikabesök av min äldste bror och en av hans söner. Doktorn sa ifrån att jag fick inte fara hem, men jag for hem ändå.
Amerikanerna i fråga hade ju så brått också, de blev här bara två dagar och en natt, dumt nog. Jag var ju så dålig, så det var samariterna som fick sköta om dem med mat och passupp. Men det var mycket roligt att få träffa dem.
Oskar är ju född i Kälaberget. Han är min äldsta bror. Han var omkring inte fullt tre år när de emigrerade till USA. Mig fick de inte ta med för morfar och mormor. Den där så kallade styvfadern var ju så gräsligt elak med mig. Han visste inte allt han skulle hitta på av elakheter emot mig. Jag var minst sagt mycket glad när han försvann, men mamma och Oskar hade jag velat ha kvar i 'Sveden'.
Ja, det var mycket roligt att Oskar och en av hans söner kom hit på besök, fast det blev kort besök.
Nu till sist önskar jag er Ett mycket Gott och Fridfullt Nytt År!! Som vi nu har framför oss.
Kära hälsningar, moster Gerda
Det här brevet skrev tant Gerda 1986. Hon gick bort 1991 och brodern Oskar 1993. Troligen blev det här deras sista möte.
När Gerdas mor Ida Olofsdotter och Nils Jönsson lämnat Sverige sommaren 1899, reste de med båt till Boston och därifrån vidare till New Haven, Connecticut, där dottern Edith Carolina föddes år 1900. Familjen flyttade sedan vidare till Maltby i Snohomish, Washington på amerikanska västkusten. Nu hade de även bytt till det mer amerikanskt klingande familjenamnet Johnson. Där föddes ytterligare fem söner: William Anthony (1902), Axel Clifford (1905), Arthur Lionel (1907), Lester Otto (1911) och Edward Oliver (1913). På 1930-talet hade de flyttat till Happy Valley, King, Washington och därefter till Inglewood, King, Washington. Båda vilar idag på Grand Army of the Republic Cemetery i Snohomish, Washington.
Gerda hade alltså både sin mamma och sju halvsyskon i Amerika. Däribland den äldste brodern Jöns Oskar, född 1897 i Sverige. Hon fick dessutom med tiden många syskonbarn. Gerda själv förblev ogift. Hon var baptist och arbetade som vaktmästare i baptistkapellet i Målsta, Frösö socken, där hon även bodde. Efter pensioneringen flyttade hon till Vamsta i Brunflo, där hon byggde sig en liten stuga. Hon behöll kontakten med syskonen i USA hela livet, och fick också flera amerikabesök genom åren.
Kommentarer
Skicka en kommentar