Del 1. En läsupplevelse
I en stad i Spanien genomförs en,
det är egentligen fel att kalla det en rättegång, men ändå, låt oss säga, en
summarisk rättegång mot icke-fascister, basker, anarkister. En stor
upprensningsaktion, där syftet är att göra sig av med alla motståndsmän,
skyldiga eller ej. Skuldfrågan behandlas inte vid de snabba förhör, som utgör
rättegång och snabbt påföljande dom: Döden genom arkebusering.
Novellen utgör mötet med tre
dödsdömda män; Tom Steinbock, Juan Mirbal och Pablo Ibbieta, vilken är
historiens jag och berättare. Det är i mötet med dessa män och i mötet med
deras dödsångest som novellens egentliga tyngd ligger.
Han
slutade inte upp med att titta på mig med kalla ögon. Med ens förstod jag och
lyfte händerna mot ansiktet; det var alldeles vått av svett. Jag satt och
svettades i denna källare mitt i vintern, mitt i korsdraget. Jag drog fingrarna
genom håret som var tovigt av svett; och på samma gång kände jag att min
skjorta var fuktig och klibbade vid huden: jag dröp av svett sen minst en timme
och hade inte märkt någonting. (Sartre, s.11)
Natten i väntan på domens
verkställande tillbringar de tre männen inlåsta i en källare. Timmarna före
gryningen vibrerar av dödsångestens olika uttryck.
”Alltså.
Det blir åtta. Man skriker: ’Lägg an!’ och jag ser åtta gevär vända mot mig.
Jag tänker att jag skulle vilja krypa in i stenmuren, jag pressar ryggen mot
den så mycket jag orkar, men muren håller, som i en mardröm. Allt det där kan
jag föreställa mig. Å, om du bara visste hur tydligt jag kan föreställa mig
det!”
”Nå,
jag kan också föreställa mig hur det är”, sa jag.
”Det
måste göra förbannat ont. Du vet att de siktar på ögon och mun för att
vanställa ansiktet”, fortsatte han elakt. ”Jag känner redan såren, det gör ont i
skallen och i halsen sedan en timme. Inga riktiga smärtor, nej det är värre:
det är de smärtor som jag kommer att känna i morron bitti. Men sedan?” (Sartre,
s.13)
Tidsrymden är begränsad till mindre
än ett dygn, en tid då inställningen till livet, för den ende överlevande,
berättarjaget, kommer att förändras fullständigt. Novellen beskriver den
enskilda människans utsatthet, kanske ensamhet, i mötet med livet. Allas vår
oförmåga att påverka yttre skeenden omkring oss, men också om vår ångest inför
livets alla valsituationer. Vår förundran inför oss själva de gånger vi avstår
från att påverka vår egen situation.
Pablos val blir att inte göra
något. Han kan ange en kamrat, för att själv gå fri, men han gör det inte. Inte
för Sakens skull, eller för Vänskapen, utan helt enkelt för att livet efter
timmarna i dödsångest förlorat sin betydelse. Han bryr sig inte längre om det
som tillhör livet, och har därför ingen anledning att kämpa för sitt liv.
De
där figurerna, utspökade med ridspön och stövlar, var i alla fall män som
skulle dö. Litet senare men inte så förfärligt mycket senare än jag. Och de
sysselsatte sig med att söka namn i sina pappersbuntar, de sprang efter andra
män för att sätta dem i fängelse eller utrota dem; de hade åsikter om Spaniens
framtid och om andra saker. Deras lilla verksamhet föreföll mig anstötlig och
löjlig; jag lyckades aldrig att placera mig i deras ställe, jag tyckte att de
var galningar. (Sartre, s.22)
Således finns det ingen anledning
för Pablo Ibbieta att leva vidare. Livet saknar betydelse. Allt det han
tidigare trott på, kämpat för, glatts åt, levt för. Betydelselöst. Vad finns
kvar av livet efter dödsångesten?
Men Pablo kommer inte att dö. Livet
firar ibland sina ironiska triumfer över döden, som i Pablos fall. Han själv
iakttar redan livet utifrån, utan närvaro, han har blivit en betraktare. Han
skriver:
Jag
tittade nyfiket på dem, som om de hade varit insekter av någon sällsynt art.
(Sartre, s.23)
Och så Pablos dödsstöt, emot sig
själv. I den stund han väljer att skämta med vakterna om var kamraten, Ramon
Gris, befinner sig, väljer han att inte rädda sig själv, att dö. Han hittar på
att Gris gömmer sig på kyrkogården. Soldaterna ger sig av för att leta, och
finner, mot all förmodan, honom där. En tillfällighet, ett ödets ironi har fört
honom dit. Pablo visste ingenting. Utan att själv veta om det anger han sin
kamrat. Pablo lever vidare, medan Ramon dör för soldaternas kulor. Inför
insikten om detta, när Pablo får veta vad som hänt, reagerar han både häftigt
och oväntat;
Allt
gick runt för mig och jag återfann mig själv när jag satt på marken och jag
skrattade så våldsamt att jag fick tårar i ögonen. (Sartre, s.25)
Del 2. En receptionsteoretisk analys
En
upplevelse är alltid präglad av den betydelse den får i den upplevandes medvetande.
Den blir en del av ett helt livssammanhang. (Jonsson, s.215)
Förståelseprocessen
blir följaktligen en dialog mellan text och tolkare som medger
perspektivskiften och leder till kunskap om sakförhållandena i takt med att
tolkaren vidgar sin självinsikt. (Jonsson, s.216)
Alltså, om detta stämmer så sker
läsningen inom mig. Den påverkas av den jag är. Och jag påverkas av den text
jag läser. Insikten om textens betydelse sker genom samtal mellan mig och det
skrivna. Den får olika innebörd beroende av mitt eget kunskapsbagage, vilket i
sin tur vidgas genom det jag läser. Likväl som jag växer genom samtal med mina
vänner eller av erfarenheter jag gör, utvecklas jag också som människa genom
det jag läser. Min självkännedom blir större.
Texten och läsaren
Iser’s
emphasis is ultimately phenomenological: the readers experience of reading is
at the center of the literary process. By resolving the contradictions between
the various viewpoints which emerge from the text or by filling the ’gaps’
between viewpoints in various ways, the readers take the text into their
consciousnesses and make it their own experience. (Selden, s.121)
In
Jauss’s view it would be equally wrong to say that a work is universal, that its
meaning is fixed forever and open to all readers in any period: ’A literary
work is not an object which stands by itself and which offers the same face to
each reader in each period. It is not a monument which reveals it’s timeless
essence in a monologue.’ (Selden, s.122)
Det handlar om Läsarens upplevelse
av Texten, om hur Läsaren möter Texten, om hur Läsaren fyller ut de tankeluckor
som finns i Texten, om hur Läsaren blir medveten om Texten, om hur Läsaren tar
till sig den erfarenhet som Texten ger. Det handlar också om att Texten aldrig
är den samma i två olika Läsares medvetanden, om att Texten ter sig olika inför
Läsare med olika erfarenhetsbakgrunder, i olika tider.
Nu står jag inför Sartres text och
undrar hur jag kan applicera det här. Jag tar fasta på Jane Johanssons
avslutande fundering; Kanske är den egna personen den enda läsare som en
forskare kan studera på djupet. Så, vad har jag? Jag har Sartres text, jag har
läst mig till en viss förståelse för de receptionsteoretiska idéerna, främst
enligt Iser och Jauss, och jag har en läsare, mig själv.
In
Iser’s view the critics task is not to explain the text as an object but rather
its effects on the reader. It is in the nature of texts to allow a spectrum of
possible readings. (Selden, s 119)
Det är så tid att se på Jean-Paul
Sartres novell Muren igen. Utifrån
dessa nya förutsättningar.
Den inskrivne läsaren
(…)det
måste finnas en inskriven författare och en inskriven läsare i texten:
”Författaren skapar kort sagt en gestalt av sig själv och en annan gestalt av
sin läsare: han gör sin läsare som om han gjorde sitt andra jag” (Johansson,
s.157)
Att finna den inskrivne författaren
i novellen är lätt. Berättelsen är skriven i jag-form, berättad av en av de tre
dödsdömda männen, den överlevande. Tidsformen är dåtid. Han berättar sin
historia för… Ja, för vem? Den inskrivne läsaren.
Tonen är öppen och nästan familjär.
Utan omskrivningar eller blygsel berättar han vad som har hänt, rakt och naket.
Läsaren förutsätts vara åtminstone någorlunda insatt i denna tidsperiod i
Spaniens historia. Eftersom novellen skrevs någon gång före 1946, är det
rimligt att anta att läsaren är samtida med berättelsen. Annat, som bristen på
förklaringar kring händelser eller personer som dyker upp i berättelsen, tyder
på att läsaren borde känna till dessa sedan tidigare. Läsaren inte bara känner
berättaren, utan också hans vänner och bekanta i staden där de bor. Staden
presenteras för övrigt inte närmare. Den förväntas läsaren känna till.
Öppenheten och råheten i texten, till exempel vad det gäller samtalen kring olika
avrättningsmetoder, ger den en oförställd prägel som jag tolkar som en manlig
ton, en man som berättar för en annan man. En man som han dessutom känner
tillräckligt väl för att inte behöva utelämna något. Läsaren kommer mycket
nära, sitter intill berättaren, inlåst i cellen under natten. Känner samma
lukter, ser samma skeenden, hör samma ljud. Svettas i ångest inför döden?
Textens tomma platser
För
Iser och andra forskare har varje läsare möjlighet att skapa sin egen text
genom sin egen tolkning av vad som kan finnas i luckorna. Dessutom skiljer sig
upplevelsen av en text för varje gång man läser den, vilket är ett tecken på
att en text aldrig är statisk utan dynamisk. (Johansson, s.159f)
I en berättelse där fakta förväntas
underförstått, och istället känslorna beskrivs mer ingående, uppstår
naturligtvis många luckor för läsaren att själv fylla i. Många luckor är svåra
att fylla, där läsaren kanske saknar geografiska eller historiska kunskaper.
Det finns många frågor som uppstår kring novellen. Vad har hänt? Vad händer
efteråt? Hur påverkas Pablo av den här fängelsetiden, på sikt? Han ger oss små
utblickar mot det som händer utanför cellen, mot människor han känner, folk i
staden, sin älskade Concha, tiden under inbördeskriget och så vidare. Vissa
luckor fyller läsaren i, andra ger upphov till nya, obesvarade frågor. Dessa
luckor, kanske man kan säga, fylls av läsarens nyväckta nyfikenhet.
Andra luckor som läsaren närmast
omedvetet fyller i själv är miljöerna. Dessa fylls med dofter, kyla, mörker,
färger, ljud. Upplevelser av olika slag, då läsaren ”ser” berättelsen inom sig.
Förväntningshorisonten
Jauss
menar att en bok som uppfyller delar av förväntningarna tillfredsställer
läsaren, och de eventuella tankar och idéer som tillkommer kan förändra
läsarens förväntningshorisont. (Johansson, s.162)
Eftersom läsaren förväntas vara
aktiv, medskapande, så förändras texten beroende av vem som läser texten och i
vilken tid läsningen äger rum. Läsaren upplever novellen olika till exempel
beroende av hur mycket han/hon kan om Spaniens historia under 1900-talets
första hälft. Den eventuella kunskapen om vilken den politiska utvecklingen i
landet var under åren kring och efter den tid då historien utspelar sig får
betydelse för läsningen. Den egna politiska tillhörigheten spelar in för hur
läsaren sympatiserar med berättaren. Läsaren upplever med största sannolikhet
novellen annorlunda idag, än läsaren gjorde 1946, med andra världskriget i
färskt minne.
Som läsare påverkas jag olika av de
råa detaljerna, beroende av min egen känslighet och erfarenhet. Vissa partier
kan tänkas göra den ena läsaren näst intill fysiskt illamående, medan en annan
läsare inte nämnvärt berörs. Läsarens förmåga till inlevelse påverkar hur nära
dödsångesten kommer, hur mycket läsaren svettas under läsningen.
Del 3. Vad händer med texten
Och så den svåra slutsatsen. Vad
har nu hänt med min läsning?
Först den rena läsupplevelsen, med
alla direkta intryck av dödsångesten, villrådigheten, människans valsituation,
den fria viljan. Alla dessa stora livsfrågor som finns tas upp i novellen.
Sedan tankarna kring vem den inskrivne läsaren är, vem Sartre berättar sin
historia för, vem Pablo berättar för, vilka luckor som texten lämnar för egen
utfyllnad under läsningens gång och hur någon annan läsare, med en annan
erfarenhet än jag själv, skulle läsa texten.
Novellen får naturligtvis ett annat
djup i och med analysen. Den är inte bara en historia, som väcker känslor, utan
en historia berättad av en medveten författare. En författare med ett budskap
och en intention. Sartre skrev sin text med ett klart syfte, något han ville
föra fram, delge sina läsare. Exakt vad det var kan vi inte veta, och med den
receptionsteoretiska analysmodellen blir det kanske inte heller intressant,
annat än berättartekniskt.
Jag läste texten kanske tre gånger
innan jag skrev ner min läsupplevelse, sedan skummade jag den fram och åter
under tiden jag skrev, och igen då jag gjorde analysen. Då jag nu sätter mig
och börjar läsa igen från början, märker jag genast hur min blick söker
anspelningar på en tänkt läsare, något outsagt, kunskaper jag saknar,
associationer jag får som författaren med nödvändighet varit omedveten om, och
så vidare. Det är naturligt att texten ett tag kommer att leva under analysens
belastning, men tids nog reser den sig igen, och börjar åter leva sitt eget
liv.
Litteratur
Johansson, Jane, Vägen till
Fantásien: receptionsforskningens metoder och mål, ur Modern litteraturteori och metod i
barnlitteraturforskningen (s.151-164), Maria Nikolajeva (red), 1992
Jonsson, Inge, Hermeneutik och
receptionsestetik, ur Idéer och
teori om ordens konst. Från Platon till strukturalismen (s.214-218), 1989
(första utgåva 1971)
Sartre, Jean-Paul, Muren,
ur novellsamlingen Muren (s.5-25),
1962 (första utgåva 1946), svensk översättning av Eyvind Johnson
Selden, Raman, Reader-oriented
theories, ur A Reader’s Guide to
Contemporary Literary Theory (s.114-133), 1989 (första utgåva 1985)
(1996)
Kommentarer
Skicka en kommentar