Christina Wilhelmina Öberg föddes i Katarina församling 1824. Hon var oäkta barn till Christina Charlotta Blomberg från Nacka och dennas kusin Anders Isak Öberg. Föräldrarna gifte sig senare och fick ytterligare sex barn, bland annat min farfars farmor Fredrika Öberg.
När föräldrarna flyttade från Nacka, blev Christina Wilhelmina kvar hos sina morföräldrar. Hon var då bara ett halvår gammal och kom sedan att växa upp hos dem. Hemmet var enkelt och hennes uppfostran bekostades av fattigvården. Morfadern Erik Blomberg (1770-1845) var kyrkvärd i Nacka Ström och vi kan tro att han och hustrun Britta Stina Ersdotter (1776-1844) förde ett sedesamt och gudfruktigt liv i Söderby torp.
Morföräldrarna gick bort 1844 och 1845. Christina Wilhelmina var då 21 år gammal. Som sextonåring hade hon fött ett eget oäkta barn, Sophia Magdalena. År 1846, snart efter morfaderns bortgång flyttade hon med sin dotter till Tyresö. Vad som hände dem under de följande 20 åren är oklart. De blev inte inskrivna i Tyresö församling eller någon annanstans heller.
 |
| Stockholms cellfängelse (Rannsakningsfängelse) |
 |
| Första resan - stöld, 1867 |
År 1867 återfinns Christina Wilhelmina Öberg i Stockholm, utan dotter. Hon åtalades den 5 oktober för första resan stöld och satt fängslad i Stockholms stads rannsakningsfängelse, cell nr 48. Genom signalementet vet vi att Christina Wilhelmina hade ljust hår, blå ögon och ett ovalt ansikte.
Den 13 augusti 1874 anklagades hon och den 18 augusti dömdes hon till en månads fängelse för andra resan stöld. Hon släpptes den 12 september samma år. Genom anteckningar i Centralfängelset på Norrmalms kyrkoarkiv, där Christina Wilhelmina satt fängslad, vet vi att hon inte kunde skriva, men läste innantill. Hon uppförde sig "väl" under månaden i fängelset.
Därefter fanns hon inskriven på Allmänna arbetsinrättningen i Stockholm fram till sin död.
Det var inte ett lätt liv att leva som arbetshjon på 1870-talet vid Stockholms stads arbetsinrättning. De som kom dit var exempelvis fattiga och arbetslösa. De kunde vara dömda till att vistas där eller komma dit frivilligt då de saknade andra utvägar att försörja sig. Verksamhetens föreståndare kallades syssloman och denne hade så kallad "husbonderätt" över de intagna. Alla intagna hjon försågs med "husrum och nödtorftig föda och beklädnad". Reglerna var strikta, ingen fick lämna inrättningen utan sysslomannens tillstånd. De som arbetade utanför anläggningen bar med sig uppgifter om när de senast skulle vara tillbaka. De arbetshjon som var flitiga kunde belönas med "flitpenningar", exempelvis kontant eller genom en utökad matranson. De hjon som vägrade utföra det tilldelade arbetet, var sturska eller oordentliga kunde bestraffas. Om någon försökte sig på att rymma från arbetsinrättningen anmäldes denne till polisen. Om detta och mer går det att läsa i "Reglemente för Stockholms Stads Arbetsinrättning" beslutat 1873.
Det tycks ha gått snabbt utför för Christina Wilhelmina. Hon antecknades 1879 som "politilik", då hennes döda kropp hämtades av polisen i Stockholms stads cellfängelse. Döden förklarades med "uselhet och vanvård", ingen särskild dödsorsak angavs. Hon hade häktats för fylleri den 31 oktober. Vid klockan halv tre på eftermiddagen den 4 november hittades hon död i sin cell i rannsakningsfängelset i Gamla stan.
Christina Wilhelmina Öberg hade av allt att döma ett svårt och hårt liv. När hon dog, 55 år gammal, var hon till synes ensam och fattig. Hennes dotters öde vet vi inget om, troligen var dottern redan död. Hon hade dömts för stöld och snatterier. Vid den här tiden levde ännu två av hennes systrar och en bror. Kontakten tycks dock ha varit bruten sedan länge. Christina Wilhelmina Öberg hade sannolikt ingen utom sig själv.
Jag upphör inte att fascineras av alla dessa olika kvinnoöden. Därför vill jag berätta om Christina Wilhelmina Öberg och försöka belysa hennes sorgliga öde och slutligen hedra hennes minne.
Läs mer: Syskonen Öberg - statarbarnen
 |
| Sista resan - fylleri, 1879 |
Stockholms stads arbetsinrättning
Stockholms stads arbetsinrättning öppnade 1844 på Glasbruksgatan på Södermalm. Den kallades också för Dihlströmska arbetsinrättningen efter fabrikören Per Christian Dihlström som tidigare drivit en yllefabrik i byggnaden. Arbetsinrättningen var ursprungligen avsedd för 150 män och 50 kvinnor, men antalet inskrivna växte efterhand och 1863 räknade man med totalt 414 hjon. De som vistades på arbetsinrättningen kallades i folkmun Dihlströmmare. Ett annat öknamn var "Stockholms Stads Strykinrättning" på grund av den brutala behandling de intagna fick utstå. (Källa: Stockholms stadsarkiv; Wikipedia)
 |
| Stockholms stads arbetsinrättning, 1900. Foto: Oskar Heimer - Digitala stadsmuseet |
 |
| Dihlströmska arbetsinrättningen (ovanför Katarina kyrka) på Heinrich Neuhaus panorama från 1870-talet. |
Stockholms stads rannsakningsfängelse
Rannsakningsfängelset, även kallat Cellfängelset, började byggas i kvarteret Mars i Gamla stan år 1846. Den 1 april 1852 öppnades fängelset för de första fångarna. Fängelset tog emot både manliga och kvinnliga häktesfångar. Fångarna stannade inte länge i fängelset. De som efter rannsakning dömdes till fängelsestraff förflyttades till andra fängelser och de dödsdömda fick vänta här på domens verkställande. (Källa: Stockholms stadsarkiv) |
| Stockholms cellfängelse (Rannsakningsfängelset) på Myntgatan i Gamla stan. |
Centralfängelset på Norrmalm
Centralfängelset på Norrmalm för kvinnliga fångar öppnades 1827. Fängelset var beläget på Allmänna barnhusets tomt vid nuvarande Norra Bantorget och ersatte Spinnhuset på Långholmen. I fängelset förvarades ca 300 fångar som kom från hela landet. De flesta av dem var arbetsfångar som ålagts tvångsarbete för lösdriveri och prostitution, övriga var straffångar som vanligtvis dömts för stölder eller barnamord. (Källa: Stockholms stadsarkiv)
 |
| Centralfängelset på Norrmalm sett från Norra Bantorget, 1895 |
Kommentarer
Skicka en kommentar