Sockenbeskrivning från Revsund 1818

Från ”Sockenberättelser från Jämtland och Härjedalen 1818-1821 insända till Jämtlands Läns Kungliga Hushållningssällskap”, skrift utgiven av Jämtlands Läns Fornskriftsällskap 1941. Text av komminister Eric Carleson, 1818. Här omskriven till en i någon mån mer lättläst nutidssvenska.

Hushållningssällskapet i Jämtlands län instiftades 1817. För att få in mer kunskap om länet utsågs en korresponderande ledamot i varje socken. Denne skulle skicka in sockenberättelser två gånger per år, som redogjorde för en mängd olika ämnen kopplade till lantbrukets utveckling, men också kring bl.a. lokala sedvänjor, moral och folkets bildningsnivå och flit. Det här är den första sockenbeskrivningen från Revsund, insänd i december 1818, d v s för styvt 200 år sedan.

Revsunds socken

Revsunds socken utgör i skattetal 21 ¼ oförmedlade mantal och inbegriper på en vidd av 4 mils längd och 2 ½ mils bredd 29 byar, 86 större och mindre bondehemman, 2 officers- och 2 prästboställen, samt 27 dagsverkstorp och 34 dels gamla, dels nya soldattorp. Är till största och mest bebodda delen fördelaktigt belägen på ömse sidor utmed den vidsträckta Revsundssjön, i vilken finns en större ö (Ammerön) över 1 mils längd och ½ mils bredd, varpå ges 13 hemman och några torplägenheter. Den (socknen) gränsar i söder till annexen Bräcke, i väster till annexen Bodsjö och någon del av Lockne och Brunflo, norr till annexen Sundsjö och i öster Hällesjö socken av Ragunda pastorat. Närmaste stad är Östersund, till vilken från kyrkan räknas 4 mil.

Landets beskaffenhet

Landets beskaffenhet är i allmänhet bergigt. Slättmarker är få, förutom vid hemägorna och några större myrar och kärr. Skogarna är vid 13 byar mindre och vid de övriga tämligen vidsträckta och med alla på platsen vanliga trädslag rikt bevuxna. Tre byar, Döviken och Hovsjö samt Gimdalen äger sammantaget lika mycket skog som alla de övriga i socknen.

Överallt utgör myllig lera, sand och mojord den rådande jordmånen, där inte berg, stenvalv, mossar och kärr, vilka inte är sällsynta, förekommer. Jorden på åkrar och ängar är i allmänhet mycket stenbundna, utom där sanden är rådande. Med hänsyn till de stora markområdena, är på många ställen den uppodlade marken mindre än som kan anses svara mot skattetalet. På andra ställen motsvarar den skattetalet och på andra går den även något utöver. Med undantag av en eller annan sämre jordmån är åkrarna i goda år ganska fruktbärande och lönar rikligt odlarens arbete och möda, samt kan genom väl använd klokhet, idoghet och flit även ytterligare hjälpas och förbättras.

Beteshagar finns inte, men betesmarken är på de flesta ställen god, överallt hjälplig, om inte överallt på nära håll, så på längre avstånd. Betet förbättras genom ett försiktigt svedjande på lämpliga ställen. Mossar och kärr eller som de här kallas ”floar och myror” finns i överflöd, både nära och längre bort. Bland dem finns många med tjänligt avlopp och stadig botten, belägna invid själva hemägorna, vilka alltså utgör ypperliga odlingslägenheter. Måtte deras utdikande och bearbetande bli mera allmänt! De skulle då, från att nu vara skadliga frostnästen, vilka inte sällan på en enda natt gör åkermannens gladaste förhoppningar om intet, förvandlas till rikt fruktbärande fält för både människor och boskap. I så fall skulle utrymme till odling inte heller saknas dem, som annars tror sig vara utan.

Vattendrag

Bland flera större och mindre vattendrag måste som förnämligast nämnas Revsundssjön, vilken sträcker sig i tre riktningar och över 3 mil. Pastoratets alla fyra socknar angränsar till sjön i mer eller mindre mån. Sjön har sitt utlopp vid pass 1 ¼ mil nordväst från dess sydöstra ända, genom ån Gimmen, som efter en omväg på flera mil rinner genom en del av Revsunds, Hällesjös, Holms och Torps socknar och faller in i älven Ljungan vid järnbruket Torpshammar i sistnämnda socken. Under detta sitt omlopp träffar hon inom Revsunds sockens område tre andra mera betydande sjöar, av vilka den sista, Idsjön kallad, har ännu ett betydande inlopp från sjöar belägna på den vidsträckta Hovsjöskogen. Gimdals by, som också äger betydlig skog, angränsar därmed till sistnämnda sjö och avsätter årligen något sågtimmer till Ljungå sågverk, dit de flottas efter nämnda Gimälv. Om den kunde göras helt och hållet flottbar skulle därigenom en god förtjänst yppa sig, inte bara för de som är nära belägna utan också för mer avlägsna byar. Av sju mindre och större åar, utom ett stort antal bäckar, vilka från åtskilliga trakter falla in i Revsundssjön, är den så kallade Herrvadsströmmen den största och förnämsta. Den tar sitt utlopp i Bodsjön, som också äger flera större inlopp och genom ett av det största är förenad med Locknesjön. I de flesta av dessa åar är även skvaltkvarnar och husbehovssågar anlagda, de sistnämnda till ett antal av 6 stycken inom Revsunds socken.

Klimat

Klimatet är här i någon mån blidare än i områden närmare fjällen. Väderlekens vanliga gång från månad till månad kan av bristande fullständiga observationer för det närvarande inte uppges med någon noggrannhet. Denna uppgift skall dock en annan gång, vill Gud, icke utebli. För observationernas fullständighet vore dock en termometer nödig och nyttig. Vad hittills blivit noterat, är att kölden gemenligen varit starkast i januari och februari månader. I mars är väderleken något blidare. I april mera ostadig. I maj inträffar fler solskensdagar och varmare luft med omväxlande regn, men stark nattkyla. I juni tilltar värmen. I juli och augusti är den starkast, dock infinner sig ofta omkring den 10, 11 och 12 augusti några kalla nätter, vilka inte sällan gör skada på mer frostbenägna ställen. I september avtar värmen, dock är den i allmänhet varmare än maj. Oktober är gemenligen våt med omväxlande regn och snöslask. I november börjar kölden på mera allvar, även snö kan komma och i december är kölden nästan lika som i januari månad. Under de 4 år jag nu vistats här, det sist förflutna undantaget, har marken dock varit bar nästan till november månads slut och liten eller ingen snö fallit före jul.

Frysningstiden för mindre sjöar och tjärnar är nära slutet av oktober och för de större slutet av november. Islossningen på de förstnämnda sker vanligen i mitten av maj och på de senare vid slutet av samma månad. Med blad och knoppars utsprickande och även med vårblomstrens ankomst förhåller det sig olika. Somliga år i mitten av maj, andra åter närmare slutet och någon gång först i början av juni månad. Angående nederbörden under vintertiden, säger de sig som har följt vädret, att ju större nederbörden är, desto ymnigare och bättre årsväxt blir sommaren därpå, vilket även tycks stämma med Herr Professor Gadds yttrande i ”Försök till en systematisk inledning i svenska lantskötseln”.

Värviken, Revsunds socken, tidigt 1900-tal

Åkerbruk

Hälftensäde brukas här allmänt. Det vill säga, att hälften av den öppna åkern trädas (vilar) och andra hälften besås, till någon mindre del med råg, och till största delen med korn. Ärtor sås på träde allra först av all vårsäd. Havre sås dels ensam, dels till hälften eller till 1/8 blandad med korn på nyodlingar, som efter ett à två skördar läggs igen till höfångst. Rågen sås vid Larsmässotiden (10 augusti) på åker, på svedjeland något tidigare. Korn, ärtor och havre sås tidig eller sen vår eller så snart landet som skall besås är brukbart. Ju tidigare desto bättre naturligtvis, men om utsädet sker innan åkern blivit lagom torr, förorsakar det ogräs och tunn säd. Vanligtvis sker det tidigast i mitten, men oftare i slutet av maj och någon gång till och med i början av juni. Skörden inträffar i förhållande till det, och om väderleken är mer eller mindre gynnsam i mitten av augusti, vid slutet av augusti eller i början av september. I några byar har under senare år utsäde av timotej gräsfrö på upplöjd sidlänt hårdvall, förut besådd med havre eller blandsäd, kommit i bruk och fullkomligt lyckats.

För att öka gödselmängden används mest av allt hackat granris, som dels strös under boskapen, dels också läggs på gödselhögen för att blandas med den från ladugården fallna gödseln och undergå förruttnelse. Några har också nu, efter erhållna uppmuntringar börjat använda mull och god myrjord eller gyttja till gödselns förökande och funnit det fördelaktigt. Att tillföra jord ur mossar och kärr på nybrutna lerbackar och sedan jorden blivit torr, bränna marken, har även en och annan försökt med framgång.

Gödseln fördelas efter tillgången och vidden av den jord som skall gödas, utan någon viss proportion, och utförs om hösten på första, eller om våren på sista föret på den åker, som skall besås, vilken på de flesta ställen är plöjd om hösten.

Åkerredskapen består av plog, årder (eller al), samt harv och vält. Den förstnämnda har flera nu på senare år förskaffat sig av järn gjorda i Tuna och Torp, vilka gör god nytta. Alen (årder) är väl mer sällsynt, men ganska nyttig för att utrota ogräs och borde användas mer allmänt. Länkharven och välten brukas i sinom tid.

Alla åkerkörslor sker dels enbett (med en dragare), dels också på många ställen med två hästar för plogen, i synnerhet då träde ska plöjas upp första gången. Vanligtvis körs och harvas det två gånger om sommaren. Av en del andra blott en gång, då de har svinkreatur på marken hela sommaren, vilka således ska ersätta vad som brister i skötseln.

Skörden sker vanligen med handskära och görs av dem som är vana, både fort och väl. Säden binds genast och sätts upp att torka. Rågen i hässjor och kornet och havren i skyl (samling av kärvar), samt tas in då den är torr, på långsläde, vilket dock är mindre tjänligt och nyttigt. I dess ställe borde, som också redan hos några skett, kornkärror användas, efter medelpadingens sätt, för att både undvika att spilla av säden och att mycket mera kan tas in på en gång.

Lin sås endast av få vid midsommartid, dels på träde och dels på nyplogad god hårdvall (gräsbevuxen torr och hård mark). Det fordras flera resor av harvande för att bereda linlandet om det ska lyckas, så att det myllar sig väl. Hampsäde är dock mera allmänt och det sås på gammal och välgödd åker, som används till det återkommande och därför kallas hampland. Hampan sås något in i juni månad, och det sägs att där det sker tidigare ska det förorsaka mer av vad man kallar gallhampa, som är onyttig. För linet tycks svartmylla och omvänd myrjord vara tjänligast.

Rötning av linet sker i vatten, vilket dock ofta lyckas mindre väl, av brist på kunskap om när det är tillräckligt vattnat. Hampan däremot, av vilken nästan alla har ett års förråd, rötas på marken. Både det förra och den senare torkas först i öppen luft och sedan i badstuga för att sedan bråkas, klamras, skäktas och slutligen häcklas, vilket allt sker med endast handkraft genom för det inrättade verktyg, utan några vattenverk för detta ändamål. Linfröet måste nästan årligen införskaffas från andra orter, då sällan något dugligt kan fås här. Hampfröet tröskas ut på marken då hampan blivit torr, därefter förvaras det som annan frösäd tills utsädet sker, samt används inte till något annat. Plantering av potatis, kålrötter och rovor är ganska allmänt, i synnerhet vad den förstnämnda frukten vidkommer, vilken också onekligen har den mest vidsträckta nytta med sig, och kan aldrig nog rekommenderas. Hos ståndspersoner brukas också kål av flera sorter, morötter, rödbetor med flera vanliga kryddgårdsfrukter. Tobaksodling ges ej.

Ängsskötsel

Ängsskötseln är väl i allmänhet ännu inte på långa vägar vad den borde vara. Ängarna är på många ställen tuviga, mossbelupna och skogbeväxta, samt ger ringa och dålig avkastning i jämförelse med vidden och själva jordmånens godhet. På senare år har ändå flera, som blivit uppmuntrade och upplysta, börjat att märkbart förbättra sina ängar, dels genom att röja av skogen, vända och gödsla jordvallen, dels genom att dika ur de mer sanka ängarna, vända och slutligen gödsla med hästspillning. Med tanke på våra korta somrar, samt medellöshet hos största delen (av befolkningen) kan dock endast smärre förbättringar på de gamla samt mera begränsade nya odlingar av äng genomföras årligen.

Missväxt

Total missväxt inträffar mera sällan här, och även den partiella (missväxten) mindre ofta än i de angränsande socknarna, vilket huvudsakligen bör bero på ett mer fördelaktigt läge. I mycket torra och varma somrar inträffar dock mer och mindre missväxt på sandjord och i kalla och våta (jordar) för de på skogarna boende, vilkas åkergärden är omgivna av skog och gränsar till mossar och kärr. Innevarande år, som i allmänhet kan anses för ett gott och fruktgivande, har det ändå på de flesta ställen blivit en nästan total missväxt på ärtor, förorsakad av kölden som kom innan de hunnit mogna, och på potatis, om just inte missväxt, dock en betydligt mindre avkastning än vanligt, vilket förmodligen vållades av en långvarig torka under en tid på sommaren, samt en tidig frost som skadade stjälkarna i förtid, varigenom frukten sägs hindras i sin tillväxt och förkovran. Säd och hampa skadades även på några ställen av hagel, dock inte till någon särdeles större betydelse.

Priser

Priset på spannmål av innevarande års gröda kan ännu inte bestämt uppges, så vida något sådant ännu icke blivit allmänt stipulerat vidare än det som uppgavs till markegångsättningen, varefter ändå ingen gärna rättar sig. Få eller ingen har nog någon säd till försäljning, då alla tillgångar från tidigare år är alldeles uttömda och detta årets skörd, ehuru god, sägs likväl ge mindre än man förmodat. För smör begärs 4 riksdaler banco lispundet (8,5 kg). På hö och halm blir förmodligen gott pris i med hänsyn till en större tillgång. Kreaturen såldes här sistlidna höst för mer än vanligt lågt pris, fast mer och mindre efter deras godhet till 12, 15, 18 högst 20 riksdaler riksgäldsmynt för en ko. Brännvin tillverkas inte till försäljning. När det likväl någon gång sker betalas därför 1 riksdaler 32 skilling till och med 2 riksdaler riksgäldsmynt kannan (2,6 liter). För dagsverken betalas olika dock över huvud taget efter vad markegångstaxan för detta år i särskilda fall utsätter. För forors körningar endast full skjuts lega.

Värviken, Revsunds socken, tidigt 1900-tal.

Boskapsskötsel

Kreaturen är både av bättre och sämre, men mest av mindre slag. Förhållandet emellan dragare och annan boskap uppgavs vid sista quinquennium (femårsstatistik) eller år 1815 vara sådant, att här fanns 200 dragare och närmare 800 av den större boskapen, samt 1250 får, vilken uppgift också efter all sannolikhet, något nära ska vara enlig med sanna och verkliga förhållandet. Om getter var då icke fråga, men de kan helt säkert anses utgöra ett lika antal med fåren och kanhända även något däröver. Fodertillgången, även om den på många ställen är knapp, är i det närmaste tillräcklig och lämpad efter kreatursmängden, då ingen större missväxt inträffar. Utfordringen sker 3 à 4 gånger om dygnet dels med råg- eller kornhalm, dels också med starr och sämre hö, samt någon gång då och då med bättre hårdvallshö, varpå minsta tillgången ges och som mestadels förbehålls för stallet eller hästkreaturen, om detta är det rätta det lämnas därhän. Småkreturen utfordras även med löv, asp- och tallbark, som på ortens språk kallas ”afångje”.

Boskapssjukdomar är sällsynta, dock har vattusot någon gång visat sig, men sägs blivit botad genom dekokt av aspbark och ene, då den getts i tid. Bland odjuren som här inte sällan gör skada åtminstone i skogsbygden är björnen, vilken dels fälls genom jakt under vintertiden, sedan han blivit utjagad ur sitt ide eller vinterläger, dels också genom större slagjärns (björnsax) som lagts ut på stället, där skadan skett, till vilket han gemenligen infinner sig för att uppsöka sitt fällda kvarlämnade rov. Rävar dödas med mindre slagjärn (rävsax) och så kallade rävstugor (fälla för räv). Lo och filfras (järv) är mer sällsynta här.

Vallhundar används inte. Getter ägs allmänt och är nyttiga, då de i tid genom riktig vallgång avhålls ifrån att vänja sig vid några oarter, men då detta inte görs, åstadkommer de långt mer skada än som kan ersättas av den nytta de medför. Fåren, vilka mest är av inhemsk avel, klipps vanligen höst och vår, varefter ullen torkas, kardas och spinns om hösten och i början av vintern görs till wallmar (vadmal) för hushållet och någon gång även för försäljning. Några här och där har också införskaffat får av isländsk ras, men vilka likväl snart urarta genom deras blandning med andra.

Fiske

Fiske övas mer och mindre alla årstider med not och nät samt katsor (mjärde), ryssjor och krok. Sikfiske är allmännast om våren i den så kallade ”rocktiden” med not och om hösten och vintern, jultiden med nät. Sjöarna är fiskrika i synnerhet Revsundssjön, där också många ypperliga tillfällen och lägenheter ges till fiskafänge, men det fina eller trånga band, som de flesta använder, i synnerhet då den allmänt använda puls- eller ringnoten fruktansvärt utarmar fisket i förtid, vilket borde åtgärdas.

Jakt och djurfångst

Bland viltet finns här älg under senare år, vilken dock är fridlyst och inte fälls eller fångas, åtminstone inte uppenbarligen. Av gnagare eller ”snattare” finns harar, ikornar (ekorrar) och uttrar, bland vilka den förstnämnde dels skjuts, dels fångas med snaror och giller (fällor) vintertiden, och de båda andra dödas med lobössa (lodbössa, mynningsladdat spiralräfflat kulgevär avsett för jakt), den förre hösttiden och hela vintern och den senare när han kan träffas. Någon gång fångas han även med därför utformade slagjärn (sax). Av rovdjur visar sig björn och varg någon gång under vintertiden, lo och filfras (järv) är dock mera sällsynta, räv, mård och hermelin. Hur björn och räv fångas är förut nämnt. Lo och mård spåras med hundar på spårsnö och skjuts. Filfrasen fälls av en händelse. Vargen förföljs minst, fast han gör största skadan där han kommer åt. Hermeliner dels skjuts, dels fångas med giller (fällor). Av vildfågel är tjädrar, orrar, järpar och snöripor somliga år till större och andra åter till mindre antal och fångas dels med giller (fällor) dels skjuts under höst- och vintertiden.

Slöjd och tillverkning

Slöjder och tillverkning. Redskapen till jordbruket görs mestadels av varje bonde och torpare. Gårdsredskapen med husbonaden, kärillen (kärl) och verktygen görs av en stor del och av en mindre köps hos dem som tillverkar dessa, vilka är många. Möjlighet till stenbrott finns inte, men för tegelslageri och tjärbränning saknas det inte men begagnas av ganska få. Det förstnämnda i synnerhet borde dock uppmuntras mer och komma igång för att ersätta bristen på duglig sten vid åtskilliga tillfällen. De få försök som gjorts har lyckats tämligen väl.

Lantmannens tillfälliga sysslor

Lantmannens tillfälliga göromål, särskilt vintertid, är få eller inga, även om skicklighet till det mesta finns hos större delen. Många och långväga körslor (körningar) och andra hushållsförrättningar, ger dem lite eller ingen fri tid för detta. De få lediga stunderna från utegöromålen under vintern används till att förfärdiga åtskilliga husgeråd, kör- och fiskeredskap med mera. Några som har mer tid, sysselsätter sig vintertid med laggning, som av en och annan sker mästerligt och vilkas arbeten icke saknar köpare, andra åter med varjehanda snickeriarbeten till försäljning eller för dagpenning.

Utbildning

Uppfostrings och undervisningsanstalter ges inte, även om de är högst viktiga och nödvändiga. En bristande fond till avlöning för en skicklig sockenskolmästare har hittills vållat avsaknaden av denna nyttiga inrättning och gör det sannolikt ännu under lång tid. En var undervisar nu alltså själv sina barn. Lyckligt, där föräldrar och husfäder äger kunskap och skicklighet till det, vilket också inträffar till stor del. Men så finns också beklagligt många som saknar både det ena och det andra av det. Följderna av ett sådant förhållande kan nog alla föreställa sig och önskar helt säkert med mig en snar och lycklig förändring av detta.

Levnadssätt

Levnadssättet är i allmänhet allvarsamt. Allt överflöd av främmande varor i mat och klädedräkt är okänd hos allmogen. De lever och klär sig av det inhemska. Överflödigt brännvinssupande är mer sällsynt utom på bröllop, då det borde något inskränkas; och även de förödande långvariga bröllopen borde förkortas till den i författningarna utstakade tiden, samt alla trakteringar vid kyrkorna på de så kallade ”små bröllop”, barnsöl, kyrkogångsöl och gravöl bör vid ansenligt vite förbjudas.

Lekstugor, vilka en del anser såsom nödvändiga eller för något som man ej kan vara utan, är väl även här hos oss brukliga och just icke alltid de uppbyggligaste, men man vill hoppas att de nu, sedan vi erhållit en så hälsosam förordning i den vägen, ska bli åtminstone mindre skadliga, om just inte alltid oskyldiga, där ordningsmännen fullgör sin plikt så vid detta, som alla andra tillfällen.

För onyttig handelslust kan allmogen i allmänhet inte beskyllas, och om en eller annan förut varit smittad, tycks dessa nu vara tämligen kurerade mot detta, genom flera misslyckade försök under senare åren. (…)

Hemslöjd och varor

Idoghet i spånad och vävnad saknas inte hos ortens kvinnfolk, så långt de ringa tillgångarna det medger, som hos de flesta inte gärna sträcker sig längre än till egna behov. Några kan ändå ha möjlighet att tillverka ett eller annat stycke fint wallmar (vadmal) till försäljning, vilka finner köpare både på nära och längre avstånd. Kännedom om valkning har nästan alla, dock överlämnar större delen gärna denna syssla åt ortens och de angränsande städernas fabriker. En del förfärdigar själva kläder åt sig och sitt husfolk, och de som saknar tid och skicklighet till det, anlitar socknens tillgängliga hantverkare och gärningsmän. De flesta iakttar en förnuftig sparsamhet och säljer sina umbärliga produkter på närmare eller fjärmare håll. Dessa produkter är smör, talg, ost, mesost, fågel, fisk, boskap och minst utav spannmål.

Byggnadssätt

Byggnads- och bostadssättet är nästan överallt, även om vidlyftigt och kostsamt att underhålla, för ingen del snyggt och bekvämligt, i synnerhet vad mangården vidkommer. Mestadels består själva sätesbyggnaden på bondgårdar av bara tre rum, nämligen två större stugor och en liten mellankammare, oftast dåligt inredda mot köldens våldsamhet. Dessutom finns gärna en mindre stuga eller kammare för främmande av lika beskaffenhet som de nyss nämnda, samt en brygg- och bakstuga, vilka, då den sistnämnda undantagen, ganska väl kunde vara under ett och samma yttertak, varigenom en märkbar lindring i kostnad och besparing av material skulle vinnas i hänseende till murning och betäckning med mera. De övriga husen utgör de mest nödvändiga vid ett hemman, vilka tyvärr är så placerade, att hela gården är inbyggd likasom en slags fästning, dit man alltså inte kan komma in utom genom en och annan portöppning. På grund av detta berövas man inte sällan de vackraste utsikter och vad som till äventyrs är av ännu större betydelse; man är därigenom alltid utsatt för smuts och orenlighet, då gården aldrig får torka upp, ja ännu värre: man blottställs för de mest härjande och förödande eldsvådor, då sådana olyckligtvis inträffar, i synnerhet där flera grannar bor på en och samma gårdstomt och husen är sammanlänkade och hopträngda. Önskvärt därför, att ett byggnadssätt som medför så många olägenheter måtte försvinna och ett bättre och fördelaktigare antas, vilket dock knappast sker utan en utfärdad byggnadsförordning i detta hänseende. På byggnadsförråd ges nästan överallt god tillgång.

Folket

Folkets lynne i allmänhet allvarsamt. De flesta äger god kroppsstyrka och för ett ordentligt leverne.

Folkmängden, i synnerhet den arbetsföra klassen, är nog ringa i jämförelse med utrymmet, vilket tillika med de många allmänna skyldigheter och enskilda förrättningar som följer med ett hemman, förorsakar att åkerns förbättring och ängens skötsel på många ställen icke är sådana, som mången nitisk ämbetsman och redlig patriot önskar.

Välmågan (välstånd), som förut varit mer allmän, är nu hos många i synbart avtagande, förorsakad dels genom flera på varandra följande svagare år och stigande utlagor (avgifter), dels också genom de allt för högt upptrissade hemmanspriserna, varigenom både den som köper ett hemman och även den som genom arv bekommer ett sådant, men måste till sina syskon erlägga en alltför stor utlösen, genast vid tillträdet åsamkar sig skulder, vilka de sedan aldrig mäktar betala, många inte heller den därpå löpande räntan. Önskvärt om någon utväg kunde upptänkas och vidtas emot detta mot den allmänna och enskilda välmågan så mycket förstörande onda.

Den välgörande vaccinationen äger önskad framgång och röjer sina för mänskligheten högst lyckliga verkningar allt mer och mer. Den olyckliga veneriska smittan däremot är här lyckligtvis okänd.

Om just inte någon allmän moralisk förbättring märks, så är man dock lycklig nog att inte se någon försämring. Genom de många nu utkomna hälsosamma och berömvärda författningar till främjande av moralen kan man, där de vaksamt handhas, hoppas att efter hand finna att den samma gör märkbara framsteg.

Odlingsflit och skogsbruk

Även om flera inom denna socken under de senare åren visat märkbar odlingsflit och ansenligt förbättrat sina hemman både avseende åker och äng, har dock ingen ännu gått så långt däri, att någon, efter mitt ringa omdöme, skulle kunna anses förtjänat att särskilt nämnas. Det samma gäller också om dem som börjat med någon slags förbättring i byggnadssättet, dock anser jag att bland dessa gästgivaren Olof Marcusson i Östergrimnäs förtjänar ett lovord, att han häruti framför andra har utmärkt sig utan att han därför åsidosatt hemmanets tillbörliga odling och skötsel.
Skogarna vårdas numera sorgfälligt av en var och ingen märkbar förödelse på ett eller annat sätt kan uppges, sedan de på de flesta ställen blivit storskiftade. Få eller inga hemman finns, där inte större eller mindre humlegårdar är anlagda.

Komminister Eric Carleson, den 7 december 1818

Refsunds socken 1845/Lantmäteriets historiska kartor.