Kemal

En ung man, som jag var förälskad i, sa att han just läst en bok av en turkisk författare, att han skrattat oupphörligt. Jag var nitton år, då jag på så vis lockades in i Yasar Kemals fascinerande värld. Jag lånade den första boken på biblioteket, det var De tusen tjurarnas berg. Den kom snart att följas av flera.

Jag återvände ständigt till hyllan K på stadsbiblioteket. Strök med fingrarna över bokryggarna, drog ut en bok på måfå. Titlarna var fantasieggande och lite svåra att förstå. Där stod Gräset som aldrig dör, Låt tistlarna brinna, Och de brände tistlarna, Araratbergets legend och Med dina ögon Salih. Jag kände mig nära min obesvarade kärlek. Kanske hade även han förundrats över omslagens enkla utformning, de handtextade tryckbokstäverna (av Gertrud Gidlund).

Innehållet i de märkliga berättelserna grep mig djupt. De handlade ofta om det enkla folket på den turkiska landsbygden, någon gång, för kanske inte så väldigt länge sedan. Kemal behandlade de stora livsfrågorna; kärlek, hat, makt och ära. Handlingen tog många gånger en oväntad vändning, då Österns logik är en helt annan än den västerländska. Jag försökte förstå denna kultur, som var så främmande för mig. Genom Kemals böcker kom den närmare. Min insikt i dessa människors sätt att se på livet och döden växte.

Så småningom bleknade bilden av den unge mannen. Det var inte längre för att komma nära honom jag läste romanerna. De hade fått ett eget liv, knutet till mitt.

(1995)