Flyktvägen

flykten.

Skosulor som slår mot den våta asfalten. Minnet av en rysning. Skuggan av någon, som kan vara din Förföljare. Du springer. Skakad av paniken, andhämtningen tätt, tätt i munnen. Du hör hur stegen bakom dig blir snabbare. Nu. Grus som knastrar under fötterna – och Förföljarens steg i gruset bakom dig. Snabba steg mot små stenar, kyrkogårdsgrus som lätt rivs upp och hamnar i skorna. De små stenarna, gruskornen är vassa mot din häl. Men det finns inte tid att stanna och skaka ur skon.

Här växer under våren scilla, krokus, vitsippor och senare påskliljor och tulpaner. Vårprakten kommer tidigt till Adolf Fredriks kyrkogård. Här har du gått så många tidiga vårpromenader, med lätt hjärta, med fröjd. Idag passerar du snabbt förbi, försvinner ut genom den norra grinden, rundar den gamla gulputsade byggnaden, äldre än den övriga stenstaden. Barntimmebarnens luciatåg av hoplimmade, målade träkulor står i det andra fönstret. En lucia har brun hud och långt svart hår. Det röda bandet knutet i en prydlig rosett om magen. Du fortsätter Kammakargatan ner till Sveavägen, tar till höger. Skorna rör knappt vid trottoarens betongplattor.

vidare.

Vid gatuköket i hörnet mot Adolf Fredriks Kyrkogata kan du försvinna bland människorna som köar för att köpa korv, kebab och hamburgare. Men väl framme ser du att kiosken är stängd. Det är tomt på människor. Du springer förbi en man i slitna kläder som letar igenom en papperskorg. Han får tag på ett halvätet korvbröd och stoppar det i munnen. Tuggar smågnolande.

Du passerar bokhandeln i hörnet, fortsätter till nästa korsning. Du stannar upp, på andra sidan ligger Dekorimas butik. Där låg för länge sedan en hög av rosor, röda rosor – och marschaller brann om natten. Folk grät. På en liten lapp stod det; Vår fredsduva, vi glömmer dig aldrig. Det var för tio år sedan. Mannen som sköt hade försvunnit in på Tunnelgatan, sprungit upp för trappan till Malmskillnadsgatan. Vidare längs David Bagares gata och – kanske – tagit en buss från Birger Jarlsgatan. Flyktvägen. Om han inte svängt av på Luntmakargatan, och vidare på Kammakargatan eller Tegnérgatan. Han kan ha sprungit Malmskillnadsgatan norrut, fortsatt Döbelnsgatan eller tagit av från David Bagares gata på Johannesgatan, sprungit nerför trappan vid Jutas backe och fortsatt Regeringsgatan. Nu var han för länge sedan borta. Nu hör du stegen igen. De närmar sig.

resa.

Du springer runt hörnet på Olof Palmes gata. Här någonstans ligger ett italienskt smörgåscafé som du besökte med en väninna en gång förra sommaren. Du åt vitt bröd med parmaskinka, tomat och mozarella. Det doftade av kryddor. Där ligger det, strax före filmbutiken.

Du har passerat Olofsgatan och Holländargatan och viker nu av till höger på Drottninggatan. Solen tittar fram. Människor överallt. Trängsel. Du stannar och tittar i fönstret till Antikvariatet på hörnet. Det var där du köpte en bok som du länge letat efter i våras. En roman från femtiotalet av Michel Butor. Resa mellan kvinnor. Stegen hörs inte längre, kanske inbillade du dig alltsammans. Mannen i boken, en affärsman från Paris, reser med nattåget till Rom för att söka upp sin älskarinna. Han flyr från sin vardag, från tristessen till Rom. Kärlekens och konstens stad. Men under resans gång kommer han till insikt om att det inte tjänar något till att fly. Och han återvänder till Paris med första morgontåget. Boken kostade sjuttio kronor, en svensk originalutgåva. Du köpte den förstås, men har sedan dess inte öppnat den.

iväg.

Du går Drottninggatan norrut, förbi Centralbadet. Strax därefter ligger ett matställe där du åt en gång i våras. Det var då den kända skådespelerskan kom in. Hon satt vid ett fönsterbord. Några barn tryckte näsorna mot fönstret och Tittade på henne.

Du fortsätter Drottninggatan rakt fram. Vid Kammakargatan viker du av åt höger. Vid Sveavägen stannar 52:ans buss intill ABF-huset. Du kliver på, betalar tretton kronor. Biljetten stoppar du i fickan. Bussen åker vidare mot Sergels torg och Kungsholmen, där du aldrig varit förut. Du försvinner bort.

(1996)