Du står i din trädgård och stirrar
på ett av de tolv fruktträden. Du håller sekatören i din ena hand och grensågen
i den andra. Du har just lyft armen för att klippa av den första grenen, då du
hejdat dig och sänkt den igen, inför tanken att du nästan gjort något
oåterkalleligt, att du nästan brutit något som inte går att ersätta.
Du förundras inför att livet
innehåller så många oåterkalleliga stunder; händelser, möten och ord som aldrig
kommer tillbaka. Varje dag bär på möjligheter du inte provar, förbund du inte
sluter, chanser du inte tar. Varje gång du väljer att avstå, i stället för att
fullfölja något, har du förlorat en erfarenhet. Det är rädslan inför det
okända, det du saknar erfarenhet av, som hindrar dig från att se hur lätt du
egentligen kunde sträcka ut handen, bara lite till, och fånga möjligheten. Du
lyfter armen och känner hur de ovana musklerna stramar.
”Nu tar jag av den här grenen”,
tänker du.
Varför kan du inte förmå dig till
att skära av den första grenen, om du inte tar sats, släpper alla tankar och
bara gör det du måste, låter dig falla ut i det nya och okända. Du minns ett
uppvaknande för flera år sedan. Du hade just drömt att du sågat av dig båda
benen vid låren, då du vaknade kallsvettig och kände hur du ångrade dig. Under
några sekunder tänkte du att du inte kunde sätta tillbaka benen, sedan insåg du
att det bara varit en dröm. Men morgonen smakade bittert i munnen.
Du står under trädet och funderar.
Armen med sekatören har åter sjunkit ner i ett hängande läge. Grensågen har du
lutat mot trädstammen. Någonstans har du läst att människokroppen förnyar alla
sina celler, med undantag av hjärncellerna, inom en period av sju år. Detta
måste innebära att du är en helt ny människa vart sjunde år. Tanken svindlar.
Hur är det då med äppelträdet, kommer det också att vara ett helt annat inom
några år. Spelar vårt agerande egentligen någon roll, om du ändå är någon annan
efter en så kort tid som sju år.
Du börjar känna dig fånig, en
granne går förbi utanför staketet. Han ser din obeslutsamhet, hur du tvekar
inför din uppgift. Han undrar säkert över om du kommer att bli klar med träden
i år, innan saven stiger och det ändå är för sent. Fruktträden växer sig större
och vildare för varje år, du borde göra något åt dem, det borde du verkligen.
Grannen har passerat.
En gång i ett sällskap, kanske var
det en middag, berättade en äldre man för dig, att människan känner lust att
flytta, att dra vidare till nästa boplats, ungefär vart sjunde år. En del bejakar
denna lust och flyttar verkligen, ensamma eller tillsammans med någon. De
bryter upp. Andra hindras av sin egen rädsla, och förnekar lusten att vandra
vidare. Det slår dig nu, kanske har det ett samband, kanhända vill den nya
kroppen komma vidare och lämna minnet av den gamla bakom sig.
Du går ett varv runt trädet. Har
det egentligen någon betydelse vad andra tycker. De knotiga grenarna växer på
ett sätt som onekligen ser väldigt risigt ut. Du frågar dig, om det du gör kan
vara intressant för någon annan än dig själv. Nyheten, som att du äntligen ska
beskära dina tolv fruktträd, har ett visst intresse, men tiden för detta
intresse är kraftigt begränsad. Om några veckor kommer ingen längre att minnas
hur du genomfört denna osannolika uppgift, att du trotsat alla år av vånda, och
äntligen tagit itu med det du förr eller senare måste göra. Då är det endast
något som en gång hänt, och ingen tänker närmare på det.
Du känner den kväljande doften av
solvärmda, multnande fjolårslöv. Snön smälter undan, det börjar bli bråttom.
Häromdagen läste du en intervju med en alkoholist, som numera var nykter. Han
sa att han ville skilja sig från sin hustru, en fantastisk kvinna som ställt
upp för honom under alla de år då han söp och svinade, och även sedan han började
leva nyktert. Det som hindrade honom var den tacksamhetsskuld han kände
gentemot henne, men egentligen ville han komma vidare. Han ville möta en ny
kvinna, sa han, tillsammans skulle de färdas mot nya mål. Du kommer ihåg hur du
undrade, om han verkligen borde bryta upp eller om det vore bättre att han och
hustrun återfann varandra, men du kom aldrig till någon slutsats, för telefonen
hade ringt, och sedan hade du glömt alltihop, tills du nu helt plötsligt kom
att tänka på det.
Du ser upp i trädets krona igen. Då
japanerna formar sina bonsaiträd, de små förkrympta träden, vilka utstrålar
underbar skönhet och evigt åldrande, mediterar de i flera timmar inför sitt
träd. Först sedan de sett trädet i sitt inre, kan de ge det dess form.
”De har åldrandet som ett
skönhetsideal, vilken fantastisk tanke”, tänker du.
Sedan tar du ett djupt andetag, och
klipper av den grova grenen med sekatören. En ilning av välbehag drar snabbt
genom din kropp, genast följd av oro. Varför väntade du inte till en annan dag,
varför tog du inte en mindre gren först, varför förstörde du så brutalt det vackraste
fruktträdet i din trädgård, det som skulle växa sig stort och starkt för att
bära underbar frukt.
En stare kommer flygande. Den
sätter sig i ett av de tolv fruktträden och börjar sjunga. Du inser, att det
enda du egentligen har gjort, är att våga.
(1996)
 |
| Foto: gagge.se |
Kommentarer
Skicka en kommentar