om ett samtal om ett samtal

Vi vandrar genom villaområdet. Vårsolen smälter den kvardröjande vinterisen. Jag stannar upp och börjar leta efter min anteckningsbok i väskan. Det är ett citat från Clarence Crafoords bok, Människan är en berättelse, som jag söker. Han skriver: ”Att samtala och att älska är nära besläktade aktiviteter. De kan förenas i en legering som inte har med teknik att göra utan mer med självreflexion, med att lära känna sig själv och den andra, att tillägna sig en åskådning.” Jag finner det jag söker och läser upp det för dig. Jag påpekar att just sådant borde ett samtal vara, eller att älska med för den delen. Citatet fungerar omvänt, var det inte därför jag skrev upp det? Du nickar instämmande.

            ”Så där borde det vara, samtalet. Det kan vara så underbart.”

Jag stoppar ner anteckningsboken i jackfickan, vi börjar gå igen. Du berättar om en bild som dök upp i ditt inre vid ett samtal då du kände dig väldigt trängd; Åtta män står uppradade framför dig och de riktar sina gevärspipor mot dig, där du står kallsvettig, med ryggen tätt tryckt mot en mur. Du ser på mig med allvarlig blick.

Jag känner igen bilden från Sartres novell Muren. Hur kan en sådan iskall känsla komma till dig då någon försöker samtala med dig? Du kände dig trängd, säger du, då den andra oupphörligt ställde nya frågor. För dig blev det ett förhör. Din osäkerhet tilltog, du kunde inte lita på den här personen. Du försökte ofrivilligt slingra dig, blev tystare och tystare, svarade fåordigt. Du kände dig trängd. Varför måste du gå i försvar, undrar du, varför ville du inte lämna ut dig? Du som annars både lättsamt och med klar distans kan dela med dig av den som är du. Du kände att du inte ville stå till svars inför någon.

Jag känner igen din känsla av utsatthet. Jag tror att jag har varit med om något liknande. En grå bil kör hastigt förbi oss. Den stänker upp smuts från en stor smältvattenpöl. Mina byxben blir fläckiga och jag tittar irriterat efter den, svär tyst.

            ”Hur kan något vara både härligt och förfärligt samtidigt?”

            ”Inte samtidigt, det rör sig om olika samtal med olika personer.”

Du börjar berätta om hur dina samtal är uppbyggda. Eller egentligen talar du nog om dina relationer till andra människor. Men dina relationer är ett ständigt pågående samtal. Glädjen i din hemtänkta filosofi lyser i dina ögon då du ivrigt försöker få mig att förstå. Du för ständigt pågående samtal med dina vänner. Olika samtal med var och en, enskilda samtal. Du behöver sällan fråga dig om du sagt just det till just henne, eftersom ni pratar om olika saker, om något annat, något du inte talar med andra om. Samtalen gör varje relation unik, och viktig i sig.

Vi svänger in på en tvärgata till höger. Jag tycker att det är märkvärdigt att sådana här villaområden är så lika varandra. Hus på var sida om vägen, alla nästan identiska. De skiljer sig bara åt till färgen. Ett gult, ett grönt, ett blått, ett rosa, ännu ett grönt.

”Har du sett målningen av, vad heter han nu, på museet. Den med en alldeles vanlig villagata, det kunde vara varsomhelst i Sverige, men det är ett hotfullt hål mitt i gatan, och åskmoln på himlen. Den är så otäck den tavlan, kanske för att den är så vanlig. Mitt i Sverige heter den, men vad heter konstnären? Jag kommer snart på det, jag vet det egentligen. Han målade många tavlor på sjuttiotalet med liknande teman. Blir du lönsam, lille vän? heter en som föreställer ett klassrum med elever i sina bänkar. Tänk, nuförtiden har de inte ens bänkar med lock i skolan. Konstigt. Och så gjorde han en annan målning som jag kommer ihåg, ett vardagsrum i ett förortsområde med en TV, trådgardin och en hyreshusfasad utanför fönstret. Så trist! Jag känner hur de bilderna talar till mig, om min barndom, om samhället, om mig själv också, tror jag. Peter Tillberg heter han, nu kom jag på det, hans tavlor och jag för ett samtal. Kan man se det så, tror du, eller låter det konstigt?”

Du skrattar till, nej, det tycker du inte att det gör, förstås. Du är så klok. Du förstår mig alltid så bra. Lyssnar på mina ibland konstiga idéer och förstår. Förstår mig. Lyssnar till mig. Och ser mig. Det här skrev Crafoord också om. Jag river upp min anteckningsbok ur fickan igen och börjar bläddra ivrigt. Här är det. Jag läser högt för dig.

            ”Jag ser dig och jag älskar dig.”

            ”Vad är det där för bok du har läst? Du verkar gilla den.”

            ”Den handlar om samtal, och om att människan är en berättelse.”

            ”Så är det nog. Jag ser dig och jag älskar dig.”

Du upprepar citatet från Crafoord. Ibland är samtalet sådant, men långt ifrån alltid förstås. Jag har skrivit upp det med. Jag läser i boken.

            ”Du tillhör mig och är meningen med mitt liv.”

Du rynkar på näsan och vänder dig halvt bort, men säger ingenting. Vi kommer fram till en större trafikerad gata. Då vi väntar vid övergångsstället fortsätter jag med nästa citat.

            ”Du är en egen individ och jag vill se dig och lära känna dig.”

Du ler och börjar berätta om en man du känner. Först i början, då du nästan inte kände honom, hälsade du bara och han pratade med dig om något TV-program eller någon film han sett. Snart visste du att ni båda sett Bitter Moon på bio och att han brukade se på Lagens änglar på tvåan på tisdagskvällarna. Det var egentligen triviala saker men det blev en referensbas för er båda. Något att fortsätta samtalet utifrån. För var gång du träffade den här mannen adderades något eller några saker till er gemensamma erfarenhet av varandra. Så kunde samtalet fortsätta över tiden. Det samtal som du för med honom är unikt för just er båda.

Jag avbryter dig och pekar på en skylt som vi passerar. Det är en reklammakares samtal med betraktaren. ”Mjölk ger starka barn” står det. Affischen föreställer en liten pojke som klättrar ut ur reklambilden och upp på själva skylten. Vi skrattar tillsammans.

Vi kommer i framtiden att återvända till just det här tillfället. Någon av oss kommer att nämna skylten med pojken, vi kanske inte längre minns att den gjorde reklam för mjölk, men den kommer att ingå som markör för samtalet om samtal, det vi just nu för, för det gemensamma skrattet en solig vårpromenad genom villaområdet. Det här, menar du, kan vi berätta för andra, men bara vi två kommer att samtala om det. Det tillhör hädanefter vårt samtal, vår relation.

Solen skiner, värmer de vinterfrusna knopparna. Du fortsätter din berättelse om mannen du just lärt känna, han som brukar titta på Lagens änglar på tisdagskvällarna.
(1996)