jag diktar för ingen?

I ett tankeexperiment är jag diktaren och du får vara diktläsaren. Faktum är att jag skriver, jag låter pennan eller tangenttryckningarna forma ord på papperet. Orden formar meningar eller rader, raderna en strof, stroferna en dikt. Och dikten? Vad är dikten? Är den ett budskap från mig till dig?

Jag diktar för ingen –
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

(Vilhelm Ekelund, 1906)

Detta är vad jag, diktaren, skriver. Blir du förolämpad? Känner du dig förbigången, du som läser att jag diktar för ingen. Du är ju någon, inte ingen. Du är min läsare. Faktum kvarstår, jag skriver, och det jag skriver låter jag dig läsa, i min text, i en lyriksamling, i en tidskrift. I och med att jag lämnar över min text, min dikt, och låter dig läsa den, är mitt syfte att förmedla något till dig. Det kan vara en tanke, ett budskap, en känsla, en kunskap. Handlingen blir meningslös om jag inte lyckas förmedla något till dig, min läsare. Du som är någon, utan vilken min dikt saknar mening och syfte. Någon har sagt: litteratur är inte privatterapi, det är en konstform.

            Jag vill hävda att jag skriver för att jag vill förmedla något jag vill säga till just dig, du som läser min dikt. Mitt syfte är att kommunicera. Dikten är min konstnärliga uttrycksform, ett mål men också ett medel. Nu tycker du att jag generaliserar och ikläder mig lånade ord. Att jag tillskriver diktaren åsikter som inte alla diktare har. Än sen, replikerar jag, detta är ett tankeexperiment. Det var du med på från början. Jag har ställt reglerna, och du har att acceptera eller att sluta läsa här. Men jag ber dig, läs vidare, jag ska låta dig komma till tals om en stund.

            Jag diktar för ingen – för vinden som vandrar, för regnet som gråter, min sång är som blåsten, som mumlar och går i höstens mörker och talar med jorden och natten och regnet.

                  Mina mottagare är vinden och regnet, känner du igen dig? Och mina ord, min sång är som blåsten, och orden talar med jorden, natten och regnet. Så ser jag på dig, min läsare, som vind och regn. Nej, så menade jag kanske inte, kanhända menade jag något annat, men det kan i stort sett vara det samma just nu. Det som är viktigt är vad jag förmedlar till dig, vilket budskap du kan utläsa av min dikt.

Och så måste vi prata om Mallarmé, du och jag. Han som sa att den fullkomliga dikten består av ett tomt, vitt ark papper. Vad menade han med det tror du? Jag tror att den fullkomliga dikten bor inom läsaren själv, att det inte finns något språk som kan förmedla den. I och med det så blir läsaren diktaren, och du blir jag. Men om vi nu ska diskutera lyrik, så måste vi acceptera ett språk. Ett språk med ord och grammatik och betydelse.

                  Språkets syfte är att bära ett budskap mellan människor. Jag menar nu språket i stort, inte bara dikten. Men hur många gånger har inte du, som läsare, upplevt hur jag, som diktare, varit obegriplig, näst intill ogenomtränglig? Hur mina ord snärjt in sig och dolt min mening så effektivt att du snart lagt ifrån dig boken och gått ut i köket för att i stället breda dig en alldeles greppbar och okomplicerad ostsmörgås. Vi har inte haft ett gemensamt språk just då.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord.

(Tomas Tranströmer, 1983)

Det där ordlösa språket, vilket bor i naturupplevelsen, är nog fint, men det är inte litteratur. Som diktare behöver jag både orden och språket. Det behöver du också, du som läser, annars fungerar inte kommunikationen oss emellan. Litteratur måste vara ett samtal, en dialog. Det är min bestämda uppfattning. Som diktare för jag ett samtal med min läsare, genom min dikt. Men även min dikt för ett samtal med dig, helt och hållet fristående och oberoende av mig. Och du för ett samtal med dikten, men alltför sällan med mig, med diktaren. Vad får jag tillbaka? Är de svarta tecknen på papperet tillfredställelse nog för mig? Du glömmer att även jag är en läsare bland alla andra. Så jag kan föra mitt samtal med andra texter och sedan vidare i min egen dikt.

Men om du och jag har orden och språket gemensamt, så behöver vi ändå något mer, en överenskommelse om vad som är det betecknade, alltså vad orden är eller föreställer. Fram till 1800-talet någon gång var diktens logik enkel. Orden betydde det de gjorde. De beskrev med sina olika kombinationer av tecken ett eller annat ting. Detta ting kunde vara en symbol för något, men allt var egentligen mycket enkelt, då språket avspeglade verkligheten. Och, trodde man, språket kunde även påverka verkligheten. Vad var det som hände, undrar du. Jo, diktaren slutade tro på ett omedelbart samband mellan orden och tingen. Han kunde inte längre återge verkligheten eller den sanna erfarenheten med sina ord. Och det var då Mallarmé sa det där om det vita arket papper.

            Genom att sambandet mellan ord och ting var brutet, öppnade sig nya möjligheter för diktaren. Orden kunde föreställa antingen de verkliga tingen eller en inre, själslig verklighet, eller båda samtidigt. Det gick att skriva dikter som återgav drömmar och andra overkliga skeenden. Och de här dikterna kunde sakna både tidsbegrepp och synbart orsakssamband. Diktaren experimenterade både med sin text och med sin läsare. Skulle denna förstå och kunna ta till sig den till synes ologiska dikten, kunde han finna en mening i den?

            Hur upplever du, som läsare, min dikt? Jag vill ge dig något att fundera över, ett stycke lyrik. Vad säger det dig? Kan du förstå det?

Det är så långt långt
det och att en strand
och frid är
ett tyst är
det är tyst och frid är
och att i stillhet,
och luft och ljus, och fågel
genom rymden.

(Gunnar Björling, 1944)

Var det svårt? Kan du föreställa dig scenen så här:

            Det är så långt långt… (du ser ut över havet) det och att en strand… (vågorna rullar in mot land) och frid är… (allt är stilla och skönt) ett tyst är… (du hör havet, inget mer) det är tyst och frid är… (evigheten snuddar vid dig) och att i en stillhet, (du sitter där, behagfullt tillbakalutad) och luft och ljus, och fågel… (den kommer flygande, där, högt uppe) genom rymden (himlen som sträcker sig så långt bort).

            Föder det bilder inom dig? Så kan du läsa en formellt ologisk dikt. Texten blir intuitivt tydliggjord genom de bilder som lockas fram vid en nära läsning, en läsning som sker tätt intill texten, där du som läsare är medskapande. Jag har som diktare gett dig ingången till diktens rum, sedan får du själv gå in och ta för dig. Det blir ett diktläsandets buffébord, där du själv tar av det du vill ha.

Nu har jag talat länge nog, till och med föreläst om modernismen för dig. Det är din tur nu. Du kan väl berätta för mig om ditt läsande. Jag vill så gärna veta mer om den jag samtalar med, om min läsare.

(1996)