Enslingen på Stångholmen - John Karlsson, båtbyggare

John Karlsson (1892-1969) var båtbyggare, bosatt på en ö vid Ingarölandets sydöstligaste spets som heter Skälsmara ö, eller Maderö. Platsen där han bodde heter Lilla Stångholmen. Han föddes 1892 och var tremänning till min farfar Ture Magnusson från Gustavsberg. Johns farmor Lovisa Öberg (1838-1907) var syster till Tures farmor Fredrika Öberg (1826-1906). Hon var också syster till den brottsbelastade Wilhelmina Öberg (1824-1879) och till kopparslagaren Anders Otto Öberg (1843-1905).

Johns far, Johan Emil (1865-1949) var född utom äktenskapet, två år innan hans mor Lovisa gifte sig med Anders Petter Karlsson, skärgårdsbonde på Ingarö. Lovisa själv var född i Bollstanäs, norr om Stockholm och hennes föräldrar var statare. De flyttade så småningom till statartjänster på Ingarö och Värmdö. Lovisa tjänade från femton års ålder som piga på gårdar både på Ingarö och Tyresö, innan hon gifte sig och blev bofast i Skälsmara.

John Karlsson på Lilla Stångholmen, 1965

John Karlsson började tidigt tjänstgöra som hantlangare åt båtbyggare, som Carl Sandström på Rågskär och lärde sig yrket. Framför allt byggde han öppna roddbåtar för fiske och nöje. Den största var en motorbåt på 8,5 meter. Han reste runt och har byggt många båtar i området. John arbetade kring Fågelbrolandet och sedan även i Gustavsbergstrakten. Som många andra skärgårdsbor var han mångsysslare och hade lantbruk med kor och höns och ägnade sig även åt fiske. Fångsterna sålde han ofta i Stockholm, där stadsborna bland annat räknade simporna som en verklig delikatess. Från fyrtiotalet arbetade han från Lilla Stångholmen med båtbyggeri, reparationer och vinterförvaring av båtar. 

John var gift med Ellen Johansson (1887-1963) från Svenneby i Tanum på västkusten. De fick två barn, sonen Ingemar och dottern Margareta.

Det finns en artikel från hösten 1965 i tidskriften "Gustavsbergaren" som är ett fint porträtt av John Karlsson. Den välkände båtbyggaren från Lilla Stångholmen. Flera av hans båtar används ännu idag, andra finns bevarade på Sjöhistoriska museet och hos Ingarö hembygdsförening. I artikeln omnämns en annan av Johns tremänningar, Oskar Magnusson i Gustavsberg, åt vilken han byggde en motorbåt i trä. Oskar var farfars äldste bror, och äldst av de fjorton syskon som en gång trängdes i ett rum och kök på Mariagatan 1 i Gustavsberg. 

En eka byggd av John Karlsson i Sjöhistoriska museets samlingar. Fotograf: Sjöhistoriska museet

Avskrift:

Enslingen på Stångholmen

En av de första höstdagarna sände Gustavsbergaren sina "flygande" reportrar, Torsten Rolf, Hilding Ohlson och Torsten Box ut i skärgården, närmare bestämt till Lilla Stångholmen vid Ingarölandets östligaste spets. Där träffade man båtbyggaren John Karlsson, en färgstark granne till Gustavsberg, som verkligen är värd en bandupptagning och några rader i vår tidning.

Karlsson är född på Skälsmara ö. För att komma till skolan i Skälsmara fick han ro i sin Vickus, som byggdes 1894 av en gubbe som hette Sandström. Han var ute från Rågskär ooh for omkring och byggde båtar. Båten finns kvar än i dag, men är nog litet rankig på gamla dar.

John Karlsson vid sin första båt.

Omkring 1903 var Sandström hemma till Karlssons och byggde en båt på logen och fick en mycket intresserad åskådare och hantlangare i grabben John. Efter några år, på sommaren 1907, beslöt John att pröva på jobbet själv, och började med att hugga upp förstäven. För att få goda bräder for han in till stan med båten Särla. Och så startade han båtbyggeriet, som sedan hängt med genom åren. Visst var det svårt, men han var mycket stolt, när han på hösten, samtidigt som han fyllde 15 år, kunde beskåda sin första egenhändigt byggda båt. Sommargäster på Gransunda beundrade mästerverket och en svägerska till byråchef Killander, hon hette Öhman som flicka och var från Gillinge, bad att få köpa båten. Hela 40 kr fick John för båten - mycket pengar för mig på den tiden, säger Karlsson. Logen på Skälsmara ö blev nu "varv" och här byggde han en serie av rodd- och motorbåtar. Han for också omkring som sin läromästare, och byggde båtar på Fågelbrolandet.

Året 1910 vid 18 års ålder byggde han en båt åt dr Lyblom, som då köpte ett ställe på Skälsmara ö. Båten är ännu användbar. Året 1913 blev det att göra värnplikt vid Flottan i 300 dygn och på hösten 1914, då första världskriget bröt ut, blev det påfyllnad med 126 dygn nere vid Västkusten. Han fick permission för att gifta sig. Karlsson hade nämligen fastnat för en av de två "jungfrur", som medföljde ingenjör Rosfors, en sommargäst som hyrt familjens stuga på Skälsmara, medan de själva nöjde sig med boden. I november 1914 vigde pastor Johnson de båda unga i Ingarö kyrka.

De nygifta bosatte sig på Lilla Stångholmen, och båtbyggandet fortsatte. Ofta efter ritningar, och beställningarna flödade in. Många gustavsbergare har fått sina båtar byggda av John Karlsson. Han kommer ihåg att han byggde åt Gustaf Blomberg, Oskar Magnusson, Lindell, Fredrik Lundqvist. De flesta motorbåtar. Det blev med tiden rätt jäktigt med båtbyggeriet, så Karlsson beslöt att "koppla av" med litet jordbruk. Så 1925 övertog man ett arrendeställe på Skälsmara ö och med det höll man ut i 15 år till 1940. Sonen och flickan föddes på Stångholmen och fick även de ta sig till skolan per båt. Det var litet oroligt ibland, när det blåste upp, så Karlsson mötte dem med stora båten halvvägs. - Sonen fyller 50 i oktober, dottern är 42, båda flyttade ut rätt tidigt och är numera gifta. Men kontakten håller de stadigt med pappa på Lilla Stångholmen, som nu är änkling sedan några år tillbaka. -

Oskar Magnussons motorbåt i Gustavsberg, tillverkad av tremänningen John Karlsson.

Fisket förr, berättar Karlsson, var en bra binäring när man på hösten fick lagom stora fång, tog man sin Evinrudeutombordare och for till Saltsjöbaden och därifrån vidare till Stockholm för att sälja. Simpor var begärliga, man fick förstås rensa dem, men stadsborna räknade dem som delikatesser. Varannan vecka for man in med så där 30-35 tjog. - På gården födde man tre kor, några ungnöt, en häst, 50 höns. För frakt av korna var det att ta ekan. Korna klev i av bara vanan. - På 20- talet fanns 4 bofasta familjer på Skälsmara ö, alla med djur och fiske som näring. Några hade också åkerlappar med havre och vete, som man tröskade på Karlssons loge och sedan forslade till malning i Malma kvarn. Flera ställen kom till, ooh gustavsbergare drog in på Munkholmen, där Nils Box var en av de första. Man umgicks mycket gårdarna emellan, med hembesök, under segling, fågeljakt - och skridskoåkning när isarna bar. För skidåkningen klarade man sig med laggar från fotogenfat. Där var folk från Ramsviken, Ebbalund, Östergarn, Småängen, Björkvik, Mellangården och Sandvik, som i unga som gamla år alltid hade nära till varann.

När Karlsson kom åter till Lilla Stångholmen på 40-talet, blev det båtbyggeri igen och dessutom tog han nu mot båtar för vinterförvaring och reparationer. Det kunde bli ett 40-tal små och stora båtar av olika modeller. - Arbetsdagen var lång, ty alla ville ha sina båtar så snart som möjligt. Ofta var det att gå upp kl. 4 på morgonen och hålla på tills solen gick ned.

John Karlsson intervjuas hemma i köket på Lilla Stångholmen av Gustavsbergarens utsända.

När isen lägger sig i slutet av januari blir man rätt isolerad, men enslingen på Lilla Stångholmen säger att han inte känner sig ensam. Det finns så mycket jobb, litet båtreparationer, snickeri och målning inomhus - och ungarna ringer varje dag under vintern för att höra hur det står till med gubben. Förr fick man lita mer på självhushållet, ty ibland kunde det dröja veckor innan isen bar. Även på Stångholmen höll man sig med ko, gris och höns. Och så hade man ju potatisland - och fisk fanns det alltid. Numera kan man visserligen lättare fylla sitt förråd, men det är långt att ta sig till Ingarö eller Gustavsberg - så Karlsson tycker nästan det var lugnare förr. Men båten går ju och under sommaren och hösten har barnen alltid med sig litet i kappsäcken vid sina besök.

John Karlsson är nöjd med sin tillvaro, och trots att han tidvis är isolerad, så vill han gärna bli kvar på sin kära ö. Jag ska väl hålla ut åtminstone till 75, säger han. Jag är litet ofärdig och har svårt att lägga nät ensamen. Och så har jag ätit så mycket fisk i min dar, så jag ser nog fram mot en pannbiff eller fläskkotlett med vännerna i Gustavsberg i framtiden. Jag hör ju till kommunen och får väl flytta dit en gång.

Våra utsända rapporterar allt väl på Lilla Stångholmen och återvänder med beskedet att en så lugn människa, så fri från jäkt, var en liten upplevelse att få möta. Vi har här tagit med några glimtar från inspelningsbandet. Vill någon höra det helt så får han ta kontakt med Rolf. /Red

Ur Gustavsbergaren, nr 4 1965 (s.18-19)

Tidningen Gustavsbergaren gavs ut mellan åren 1943 till 1977 och var en orts- och personaltidning. Hembygdsföreningen Gustavsbergs vänner har skannat alla nummer av tidningen och de går att hitta via deras webbplats.