Ett rättsfall i Bodsjö socken i Jämtland blev mycket uppmärksammat under hösten 1891 och våren 1892. Det kom snart att kallas för Finnäs-gåtan. Det handlade om huruvida styvfadern Brodde Carlsson mördat den 4-åringe sonen Gullo eller inte. Här följer den stundtals levande rapporteringen i Jämtlandsposten från rättegången i Revsunds tingslags häradsrätt.
Jämtlandsposten 1891-10-12
Rättegångssaker. Med för mord på sin 4-årige styvson misstänkte hemmansägare Brodde Carlsson i Finnäs hölls rannsakning i lördags vid sluttinget i Revsund.
Klockan fem på eftermiddagen hördes domarens röst: "Släpp in fången Brodde Carlsson".
Fången, som var iklädd egna svarta kläder samt vitt skjortbröst och vit halsduk, var något blek, men såg för övrigt ganska lugn ut. Först upplästes prästbetyg, samt länsmannens och kronofogden Södermans polisprotokoll, vilka till alla delar vidkändes av den anklagade. Därefter begärde åklagaren vittnesförhör med en del personer, som alla intygade att den tilltalade varit hård mot och ofta slagit sin styvson. Man hade funnit den döde ofta ligga ute på ägorna gråtande samt en gång särskilt med märken efter agan i ansiktet. Uppskov begärdes och den tilltalade skulle kvarsitta i häkte.
Målet räckte 3 timmar. Tingssalen var fullsatt av åhörare.
Jämtlandsposten 1891-11-02
Finnäs-gåtan. I följd av att föregående mål dragit så långt ut på tiden hade rätten måst uppskjuta rannsakningen med hemmansägaren Brodde Carlsson från Finnäs, Bodsjö socken, till kl. 5 på eftermiddagen, då målet ropades upp och fången fördes in.
Protokollet från rannsakningen vid Revsundstinget med alla dess intressanta detaljer upplästes av rättens ordförande, brottsmålsdomaren Dalén.
Brodde Carlsson
Brodde står där framme på de anklagades sida strax till vänster om domaren, hållande händerna hoplagda framför sig. Då och då kastar han långa, spanande blickar på de kringsittande. Den medelstora, gråklädda gestalten äger ingen vidare hållning utan att dock vara hopsjunken. Ansiktet med dess fasta, breda drag synes icke så lätt kunna ändra uttryck. Åtminstone tycks den tilltalade jämförelsevis oberörd av vad som försegår i salen. De obehagliga, envisa ögonkasten, de dröjande, obestämda svaren och hela uppträdandet i övrigt stämmer rätt väl samman med varandra. Rösten har just ingen vidare klang; tvärtom bär den spår av att vara något hes.
Åklagarens frågor förorsakar honom tydligen lite huvudbry. Svaren är även så intetsägande, undvikande och försiktiga som möjligt. Det förefaller en som att Brodde ogärna vill inlåta sig på några omständligare beskrivningar, då hans uppgifter möjligen sedermera kunde bereda honom obehag.
En liten flaska innehållande kvicksilver, vilken därpå inför rätten av åklagaren företeddes, skulle Brodde lämnat till en Andrietta Nordlund (med vilken han har barn) i Strångsund under uppmaning att inta kvicksilvret i och för fosterfördrivning. Den tilltalade nekade ej till att ha köpt ifrågavarande flaska, men ändamålet med dess begagnande hade varit en helt annan, påstod han.
Vittnesförhör
Kronofogde Söderman anhöll härefter om vittnesförhör med: fjärdingsmannen Lars Erik Larsson i Våge, arrendatorsonen Karl Axel Granbom, bondesonen Jonas Olof Isaksson och arrendatordottern Margareta Amalia Granbom, alla i Finnäs.
Lars Erik Larsson: Enligt en av Brodde lämnad uppgift skulle vittnet sagt det den omkomne fyraåringen, Gullo, på något sätt av våda ljutit döden. "Det här ser då för barbariskt ut att kunna vara gjort av människohand", lät vittnet ha yttrat den 14 augusti, men redan den 16 hade vittnet delgivits misstankar tydande på att allt ej hängde riktigt ihop. (Tilltalade anmärkte härvid, att L. funnit det helt naturligt att gossen stött sig på det sätt liket utvisade.) Särskilt hade L. sedermera erinrat sig att på den lilles ena axel funnits intryck liksom efter naglar. (Av åklagaren företeddes i sammanhang härmed den väst Gullo burit på sig; den visade sig äga ett motsvarande hål på axeln. Enligt uppgift av den 26 nästlidne okt. skulle västen nyss före gossens timade död blivit lagad.) Angående sårens beskaffenhet var Larsson av ungefär samma åsikt som ett par i målet förut avhörda vittnen, inspektor Ivar Fladvad och kommunalordföranden Peter Broddesson, båda i Skurun. Brunnshinken var gammal och nött med avrundade kanter såväl upp- som nedtill. Gossen skulle svårligen kunnat stöta sig mot något annat än själva muren. Brunnen, 13,5 alnar djup med 9,5 alnars vatten, är stensatt med kullersten. Vid den vägg gossens huvud, enligt vad som uppgivits, skulle legat, fanns visserligen vid vattenbrynet en skarpare utskjutande sten, men några spår efter blod har efter företagen undersökning ej kunnat upptäckas. L. vitsordade slutligen att en Brodde tillhörig grå blus, som denne använt och vilken nu av åklagaren framtogs och synades, hade samma utseende nu som förut med blodliknande fläckar frampå. (Den tilltalade, vilken, som det syntes, halvt nyfiket med ögonen noga följt åklagarens rörelser, framkastade härunder den förmodan, att plagget sedermera antingen av någon annan person blivit begagnat eller att det under hitfraktandet på något vis råkat komma i beröring med blod, en misstanke som dock åklagaren gendrev.)
Margareta Amalia Granbom: Hade vid 7-tiden på morgonen den 14 augusti, Gullos dödsdag, från ett fönster sett Brodde halvspringande passera gården i riktning från brunnen till förstugan, dit han som allra hastigast tittade in, samt tillbaka igen till brunnen. Om han hade haft blusen på sig eller ej var icke gott att säga. Dock var inga vita skjortärmar synliga. Vittnet kunde ej erinra sig att den tilltalade tillförne gjort sig en sådan brådska.
Granbom hade själv ej varit åsyna vittne till att den tilltalades fyraårige styvson lidit någon misshandel från faderns sida; dock var lille Gullo märkbart rädd för Brodde.
Jonas Olof Isaksson, som i sällskap med en dräng Anders Hansson varit med om när barnet togs upp ur brunnen, hade visserligen icke noggrannare tagit skadorna på liket i beaktande, men räknade 7 sår, vilka vittnet icke ansåg kunde ha uppkommit genom ett fall i brunnen, då dessa ovillkorligen härigenom mera fått utseendet av stöt- och skrubbsår. Den ovan brunnsöppningen löst liggande skjutlucka måste enligt vittnets förmenande av någon efter gossens fall blivit pålagd. Vid första underrättelsen om det timade hade Brodde (som befann sig ute på slåtterarbete) ögonskenligen blivit "slagen", men sagt sig vilja fortsätta med slåttern ännu en stund. På uppmaning av vittnet hade Brodde emellertid medföljt hem.
Att döma av likets utseende torde detta legat någon tid i brunnen, innan det upptogs. Fingrarna var stela; kroppen kall. Blånaden på axeln, som ej kunnat tillfogas gossen vid hans upptagande, var vittnet ej i tillfälle att se; men de blodliknande fläckarna på blusen hade Isaksson, då åklagaren lät hämta densamma, iakttagit.
Karl Axel Granbom: Hade såväl den 14 som den 16 aug. varseblivit märkena på axeln. Vitsordade i likhet med föregående vittne att brunnsluckan ovillkorligen måste särskilt ha påförts. Intygade det Brodde ansetts hjärtlös mot gossen, vilken även visat rädsla för fadern. Modern själv hade flerfaldiga gånger uppgett att Brodde behandlat Gullo med mycken stränghet. Såren angav att något skarpt instrument vid deras tillfogande begagnats.
För ytterligare utredning anhöll åklagaren om uppskov på tre veckor, varjämte han han hemställde till rätten huruvida en rättskemisk undersökning av fläckarna på blusen ej borde företas.
"Det är alldeles för länge det", utbrast den tilltalade, när han hörde begäran om uppskov framställas. "Se jag plågas för hårt här i fängelset", förklarade han. "Jag far illa och får både frysa och hungra".(!)
Uppskovet beviljades.
Jämtlandsposten 1891-11-23
Finnäs-gåtan. Av fångbevakningen infördes omedelbart efter föregående måls handläggning den för mord på sin fyraårige styvson Gullo misstänkte styvfadern Brodde Carlsson från Finnäs, Bodsjö.
Det av häradshövding Thomson upplästa protokollet från förra rättegångstillfället lämnades utan anmärkning. Den tilltalade hade synbarligen mjuknat till; blickarna var långt mindre spejande än förra gången. För det mesta stod han med nedslagna ögon.
Förhör med Brodde
Åklagaren, kronofogden Pehr Söderman, anmärkte till en början, att den skjorta Brodde den 14 augusti haft på sig varit en vit linneskjorta, vilket denne också medgav. Med bestämdhet erinrade sig den tilltalade därjämte, att han för omkring ett år sedan under grisslaktning varit iklädd sin blodfläckade blus. Om han däremot begagnat blusen samma dag som styvsonen dog kunde han fortfarande ej säkert säga. Dessutom hade Brodde nyttjat samma sin blus vid rödfärgning av stallbyggnaden i somras. (Rättens ordf. uttryckte härvid sin förvåning över att tilltalades minne svek, när det gällde ett kvarts år, men icke då det var fråga om ett helt.)
Om gossen av någon nedstoppats i brunnen sa sig Brodde icke ha reda på.
- Var det ej - frågade domaren - ruskig underrättelse ni fick?
- Joo.
- Men varför ville ni då ej bege er hem?
- Det tjänade ingenting till; och så ville jag slå, för det var brått.
- Hur förklara att ni varit så sluten, att ni ej en enda gång samspråkat med er hustru om olyckan?
- Ville inte tala med henne om den sorgen.
- Åh, ni säges inte ha varit något vidare ömsint mot henne på sista tiden... Nå, men kan ni uppge rimligt skäl för att ni bar in vatten den där morgonen?
- Jag var törstig och behövde vatten. Och skulle nå'nstans ställa det.
- Vill ni erinra er att ni gick emellan stugan och brunnen mer än en gång? (Amalia Granboms i Finnäs vittnesmål.)
- Det erinrar jag mig inte.
- Men nog är det väl sant vad vittnet sagt?
- Jag kommer inte ihåg det.
Under största uppmärksamhet avhördes härefter uppläsandet av det vid den rättsmedicinska undersökningen i Bodsjö förda protokollet, som av åklagaren till rätten nu ingavs. (Den tilltalade lyssnade härunder noga till varje ord.) Enligt obduktionsprotokollet skulle gossen avlidit genom drunkning; döden hade ej vållats av de på liket befintliga skadorna.
På domarens fråga om den tilltalade Brodde kunde misstänka någon att ha gjort av med gossen genom att stoppa ned honom i brunnen, svarades nej.
Vittnesmål från doktor Westerberg
Efter avlagd vittnesed lät åklagaren höra d:r Em. Westerberg.
Åklagaren: - Är det ej sannolikare att såren tillfogats den döde genom annans handåverkan än genom ett fall i brunnen?
Doktor W.: - Knappt troligt.
- Kunde såren ha uppkommit genom ett så trubbigt verktyg som sten?
- Ja, sår med ojämna kanter. Men till följd av sårens läge och antal torde det få anses osannolikt att samtliga dessa sår uppkommit genom fallet i brunnen. Hade det endast varit ett enstaka sår, så skulle detta kunna förklaras.
I protokollet står "ojämna kanter". Sårkanterna var emellertid icke söndertrasade, utan visade ganska bestämda former. Samtliga såren i huvudet hade i hela sin längd inträngt till underliggande ben!
- Det sägs, att "obduktionen ej ger skäl för antagandet" att dråp föreligger. Detta utesluter väl icke möjligheten att gossen, innan han kommit ned i brunnen och drunknat, undergått misshandel?
- Naturligtvis inte.
I avvaktan på återkomsten av den till medicinalstyrelsen översända blusen begärde åklagaren uppskov, och och utsattes nästa rannsakning till dag, som sedermera närmare kommer att bestämmas.
Jämtlandsposten 1892-01-04
Finnäs-gåtan. Hemmansägaren Brodde Carlsson från Finnäs, Bodsjö, undergick i onsdags middag förnyad rannsakning inför Revsunds häradsrätt. Som rättens ordförande ordförande fungerade brottmålsdomaren Ad. Dalén.
Av utlåtandet angående fläckarna på den Brodde tillhöriga blusen framgick, att något blod i dem vid undersökningen ej kunnat upptäckas.
En redogörelse av den tilltalade för tilldragelserna morgonen den 14 sistlidna augusti bringade intet nytt ljus i saken. Brodde sade sig ingenting ha hemlighållit.
Såsom vittne hördes handlanden Bengt Olsson i Finnäs, vilken dock hade föga av vikt i sak att meddela.
Kajsa Greta Johnsdotter, den anklagades hustru, och tilltalades 8-årige son Per Olof blev härpå upplysningsvis hörda. Den förstnämnda hade åtskilligt att förtälja om Broddes behandling av Gullo. Hennes uppgifter - vilka mannen fann väl mycket färglagda - vitsordade, att Brodde hållit gossen särdeles strängt. Hustrun medgav tillika, att hon hyser misstankar mot sin man, dels på grund av hans beteende mot barnet, dels därför att han säkerligen varit den siste som sett sonen, dels ock därför att Gullos sår i huvudet ej syns kunna förklaras genom ett fall i brunnen.
Brodde yttrade sig nu liksom vid föregående rannsakningstillfällen särdeles försiktigt. Starka misstankar om att han på ett eller annat sätt är medveten om hur det tillgått vid Gullos död, om han även ej själv därtill varit vållande, finns.
Målet kommer ånyo på Ubyns tingsställe fredagen den 15 dennes.
Jämtlandsposten 1892-02-05
Finnäs-gåtans slutkapitel. Med hemmansägaren Brodde Carlsson från Finnäs, Bodsjö socken, misstänkt för att i morduppsåt morgonen den 14 augusti 1891 ha berövat sin 4-årige styvson Gullo livet genom att först misshandla och sedan dränka honom - våra läsare har nog de flesta detaljerna uti denna gåtfulla sak i friskt minne - hölls rannsakning inför Revsunds häradsrätt på cellfängelset härstädes förrigår.
I sitt uppträdande till utseendet lika kall och likgiltig som vid föregående rannsakningstillfällen förklarade sig Brodde ingenting vidare ha i målet att tillägga. Han var också alldeles oskyldig till gossens död, ehuru han icke kunde säga av vad orsak han sprungit till och från brunnen. Vittnesersättningar och obduktionskostnad var han ej böjd utge.
Sedan kronofogde Söderman genom åklagaren, länsman Göran Helander, ingett sina slutpåståenden och målet överlämnats med yrkande om ansvar för uppsåtligt mord, skred rätten till enskild överläggning, efter vilkens slut rätten avkunnat utslag förklarade:
- att den tilltalade, trots de besvärande omständigheter, som mot honom i målet förekommit, mot sitt enständiga nekande ej kunde dömas skyldig till mordet.
Åklagarens yrkande om att Brodde åtminstonde blev ställd under framtidens dom avslogs likaledes. Brodde kvarsitter emellertid i häkte till dess domen underställts Svea hovrätts prövning och där stadfästs eller upphävs.
Jämtlandsposten 1892-12-30
Jämtländsk årskrönika 1892. ...bonden Brodde Carlsson i Finnäs, Bodsjö socken, blivit frikänd, i brist på bevisning, från åtalet att ha avdagatagit sin fyraårige styvson...
Efterord
Brodde Karlsson föddes i Strångsund, Bodsjö socken den 21 juni 1854 av föräldrarna Karl Johansson och Stina Broddesdotter. Från 1877 arbetade han i Gullboviken. Han flyttar senare till Finnäs och gifter sig 1890 med Kajsa Greta Jonsdotter, född den 23 augusti 1862. Förhållandet tycks ha varit stormigt. De fick en dotter, Brita Johanna redan 1881. Därefter får Kajsa Greta två egna söner, Per Olof 1883 och Bror Gullo 1887 (den pojke som så tragiskt dör i denna berättelse), innan paret slutligen gifter sig 1890. Därefter föds dottern Kristina 1891.
Rättegången och mordanklagelsen mot Brodde tar såklart ut sin rätt. År 1893 lämnar familjen Finnäs och emigrerar till Washington i Nordamerika. Eller gjorde de det??
Brodde och Kajsa Greta återvände till Jämtland och var 1896 bosatta i Bjerte i Brunflo socken. Torparen Brodde Karlsson dog i december 1896. Därefter fick Kajsa-Greta, som änka ytterligare två barn, vilka båda dog i unga år. Hon återvände till Amerika, möjligen omkring 1914. Hon kom dock tillbaka till Bjerte 1933, då gift Svensson i Amerika. Kajsa Greta Jonsdotter dog i Bjerte i juni 1934.
Denna förfärliga historia utspelade sig den 14 augusti 1891 i Finnäs, Bodsjö socken i Jämtland. Berättelsen är återgiven så som den beskrevs i tidningen, men med något moderniserad stavning. Berättelsen har mig veterligt ingen koppling till min egen släkthistoria. (Källa: https://tidningar.kb.se/)
Kommentarer
Skicka en kommentar