Dagen för det stora grissläppet på Sve

Sommaren började närma sig sitt slut. Det var en morgon i augusti och året var 1973. På Sve var det mesta som vanligt. Morgonen var ljum och solen stod redan högt på himlen. Luften var hög och klar. Men det var ändå inte en helt vanlig dag, detta var Grisens dag.

Det var försommar när jag satt i baksätet på morfars gamla grågröna PV, med en papplåda på galonsätet bredvid mig. I lådan låg det sötaste en kunde tänka sig, en liten skär griskulting. Morfar hade sagt att grisungen var en pojke – och jag skulle få ge honom ett namn. Året innan hade GB lanserat en ny succéglass. Min nya favorit. Så skulle grisen heta. Han fick namnet Piggelin!

Morfar körde med bravur. Det gick fort och gruset längs de jämtländska landsbygdsvägarna fräste mot däcken och bilens underrede. Det var roligt att åka med morfar. Han pratade mycket och gärna. Det var inte så noga med att titta på vägen, den kände han ändå så väl efter dryga 75 år. Här hade han färdats med häst, till fots, med cykel och nu sedan många år med bil. Jag längtade till att vi skulle komma hem till Sve så jag fick visa grisen för de andra. Morfar gasade och vi susade fram.

Väl framme i Kälen samlades så klart alla runt bilen för att få se den nya grisen. Morfar och jag hade varit och hämtat honom i Kårviken. Det var inte utan att jag, snart nio år gammal, var stolt över att ensam ha fått följa med morfar för att hämta honom. Mormor och morfar hade redan gjort i ordning grisens nya hem, svinstian. De hade städat och fejat, lagt in fräscht hö i stian och sett över att hagen var hel. Grisens vattenho var redan fylld då han flyttade in.

Mormor och morfar hade naturligtvis haft grisar förr. Men det var många år sedan. Då hade de haft kor och häst, gris och höns. Sedan blev livet annorlunda. De flyttade till stan och morfar jobbade på verkstad. Tiden av självförsörjning var till ända. Jag vet förstås inte exakt hur de tänkte, men det blev viktigt för dem att visa sitt yngsta barnbarn hur livet levdes förr. Tillsammans med dem fick jag lära mig hur olika saker gjordes eller tillverkades. Hur en späntade bra tändvirke eller hur en tillverkade en sopkvast (”soplime”) av björkris för att nämna några exempel.

På kvällen följde jag med mormor in i den gamla ladugården. Hon visade hur ett pulver skulle blandas med vatten för att bli till grisens mat. Dagens matrester, potatisskal och annat hade sparats för att röras ner. Inget fick gå till spillo då vi hade gris. Tant Beda i en av granngårdarna hade kommit med överbliven spenat som de odlat. Även det blev mat till grisen.

Vår gris levde ett gott liv. Både mormor och morfar månade om att han skulle ha det bra. En gammal träkratta stod ständigt lutad mot stian. De hade märkt att grisen njöt av att bli kliad med höräfsan. Morfar hade redan sommaren innan sett att fjolårsgrisen sökte svalka och försökte bada i sin vattenho. Morfar var snabb att lösa problemet. Han snickrade ihop en betydligt större vattenho som grisen kunde ha till badkar. När de såg att hagen snabbt blev uppbökad, utökade morfar hägnet så grisen fick mer plats att vara på.

Sommaren gick. Dagen för det stora grissläppet på Sve hade slutligen kommit. Det här var den andra grisen, den första hade vi haft året innan. Nu var det dags att upprepa något från förra året. Om det här var ett nytt påfund eller en gammal tradition, vet jag inte. Men under två år i början av 1970-talet upprepades detta, det stora grissläppet på Sve.

En dag i augusti samlades vi som bodde på Sve under sommarmånaderna men också flera andra av mina mostrar och morbröder. Nu var det dags att låta grisen få känna på hur det var att vara fri!

Morfar öppnade på inhägnaden vid stian. Grisen var först försiktig, men tog sedan klivet ut i gröngräset utanför. Sedan gick det fort. Grisen satte av i en rasande fart, så fort som han aldrig sprungit förr. Från stian, ner till sjön, upp till ladugården och åter ner till sjön. Runt, runt, runt. Så småningom lugnade han av på takten, närmade sig sina människor igen. Grisen fångades till slut in med en filt (grisar är ruskigt hala) och fick återvända till sin invanda stia. Den dagen fick han vara fri och prova livet utan hägn. De vuxna sa att det var för att grisen skulle få en chans att leva ett liv i frihet. (Eller att åtminstone få prova på att leva i frihet.)

Jag tror att våra grisar under de här två somrarna i min barndom levde ett gott liv. Jag som barn åt julskinkan även fast jag levt nära grisen under sommaren. Mina morföräldrars pedagogik lyckades och någonstans förstod jag hur viktigt det är att ge djuren ett gott liv även om de i slutänden hamnar på vårt middagsbord.

Sve i Kälen, 1960

(Bilden tillhör ArkivDigital (www.arkivdigital.se) och är en digitalfotograferad bild. ArkivDigital har flera miljoner liknande bebyggelsebilder från hela Sverige. Du får publicera enstaka bilder om du låter denna text stå kvar.)