Sophia Andersdotter föddes 1735 i officersbostället i byn Vagle på Frösön. Hennes far var Anders Alfström (1696-1736). Han tjänstgjorde som förare vid Jämtlands regementes Livgarde. (En förare var fänrikens biträde som fanförare och räknades till officerarna.) År 1722 gifte han sig med Sophias mor Maria Jönsdotter (1699-1746), född i Rasten, en by strax söder om Frösön.
Sophia var yngst av fem syskon; Erick (1723), Margareta (1726), Jonas (1728), Catharina (1731) och Sophia (1735). Hon var bara ett år då den 40-årige fadern dog. Efter faderns död flyttade modern med barnen, som då var mellan 1 och 13 år gamla, tillbaka till sin hemby Rasten.
När Sophia var 11 år dog även hennes mor Maria. Hon var nu föräldralös och fick bo hos sin morbror i Rasten under några år, till dess att hon var stor nog att försörja sig själv. Hon tog därefter årstjänster som piga i Myssjö och Ovikens socknar.
Sophia gifte sig 1760 med dragon Hans Eliasson Enberg (1735-1771) i Lockåsen. Tillsammans fick de tre barn: Elias (1760), Maria (1765) och Anders (1770).
Färjefärden
I slutet av september 1771 skulle Hans Enberg, tillsammans med dragonen Pär Swedberg, resa fram och åter från Lockåsen till marknaden i Sanne. De tog vägen över Oviken för att via färjan från Gånäsudden åka över till Sanne. Sannsundet var känt för sina ostadiga väderförhållanden.
På kvällen den 28 september vände vinden just när färjan lämnat land och kommit ut på öppen sjö. Det friskade i mer än vanligt och katastrofen var snart ett faktum. Färjan kapsejsade och de tolv ombord drunknade. En månad senare följde familjerna Hans och Pär till den sista vilan i Myssjö, båda blev drygt 30 år gamla.
Efter den tragiska och vida omtalade olyckan flyttades färjetrafiken från Sanne--Gånäsudden till den längre - men lugnare - passagen mellan Kårgärde och Oviken.
 |
| Enligt uppgift den äldsta segeldrivna färjan över Sannsundet vid Kårgärde /Från bygden |
 |
| Brev till redaktören Per Nilsson-Tannér som berättar om fotografiet ovan. /Från bygden |
 |
| Färjeläget vid Sannsundet, Oviken, Jämtland 1944. Fotograf okänd/Järnvägsmuseet |
Vid stranden av sundet finns idag några minnestavlor uppsatta. Bland annat en tavla som minner om de personer som miste livet den här oväderskvällen:
Omkomna vid färjeolyckan Sanne--Gånäsudden den 28/9 1771
Cherstin Persdotter, 25 år Bierte Nässkott; Bonden Per Svensson, 50 år Svensåsen; Bonden Matthes Jansson, 46 år Viken; Bonden Carl Olofsson, 41 år Wästnor; Bonden Per Andersson, 40 år Side; Bonden Jon Bengtsson, 39 år Borgen; Drängen Jöns Andersson, 25 år Sannsundet; Drängen Olof Svensson, 19 år, Wattjom; Drängen Göran Jansson, 16 år Öfergärde; Bonden Per Nilsson, 41 år Önsta; Dragon Pehr Svedberg, 31 år; Dragon Hans Enberg, 36 år.
Bonden Anders Persson Wäster Elfen räddades men ådrog sig förkylning, svagt bröst och lungsot. Dog den 6 december 1818.
Cherstin Persdotter, som var gift i Nässkott, skulle hälsa på sina föräldrar i Dillne.
Livets med och motgångar
Sophia var nu 35 år, änka och mor till tre små barn. De närmaste åren kom att bli svåra. Familjen var fattig och hon stod utan försörjning, liknande hennes egen mors situation 35 år tidigare. Med den skillnaden att Sophia var föräldralös och inte hade någon familj att återvända till. På något sätt fick hon ändå familjen att överleva. Först ut att klara sig på egen hand blev den äldste sonen Elias.
Trots att Sophia var utfattig skulle det visa sig att livet kunde vända igen. År 1785 träffade hon den nyblivne änklingen, dragon Olof Orre från grannbyn Hallom. Hon var 50 år när hon gifte sig för andra gången. Det visade sig bli ett kort äktenskap. Redan tio månader senare dog Olof. Den här gången hade Sophia dock fått en tryggad försörjning. Hon fick som änka efter dragon Orre ”födoråd intill döden” från torplägenheten i Hallom.
Livets vändningar tog dock inte slut med detta. Den yngste sonen Anders Hansson Feldt blev dragon vid Jämtlands regemente, Ovikens kompani. En dag i slutet av november 1793 begav han sig ut på skridskor på isen utanför Hallom. Isen var för tunn och han gick igenom. Anders drunknade, endast 23 år gammal.
Året därefter, 1794 blev dottern Maria Hansdotter gift med Johan Pehrsson från Gärde. Johans äldre bror hade tagit över hemmanet, men han blev utlöst ur födohemmanet med en torplägenhet. Johan hade alltså egen mark att bruka som torpare och en liten, men säker försörjning. De fick två barn, Pehr (1796) och Brita (1804). Maria och Johan levde tills de var runt 80 år gamla.
Sophias äldste son Elias Hansson Holmberg blev också dragon. Han stupade senare i kriget i Lovisa, Finland. Troligen i Finska kriget 1808-1809.
De sista åren
Sophia bodde kvar i Hallom fram till 1811, då hon flyttade till dottern Maria och mågen Johan i Gärde. Där blev hon omhändertagen under sina sista år. 1825 föll hon plötsligt ihop i stugan och blev därefter sängliggande i 13 veckor med ”sveda, andtäppa och vattusot”. Hon somnade in strax före jul 1825, vid en ålder av drygt 90 år.
Sophia Andersdotter var min morfars farfars mormors mor.
Brita Johansdotter (dotter till Maria och Johan) gifte sig med Olof Hansson som tillhörde den tredje generationen nybyggare på Svartnäset.
Läs mer: Nybyggarna på Svartnäset - 1765-1895
Färjekatastrofen i Sannsundet 1771
Färjekatastrofen i Sannsundet den 28 september 1771 var en dyster händelse som från släktled till släktled har blivit omtalad ända till våra dagar. Enligt anteckningar i kyrkböckerna omkom 12 personer. Endast en person skulle ha blivit räddad. Det var en man från Västerälvens by i Myssjö socken. Om honom har prästen i kyrkobokföringens marginal antecknat: ”War i lifsfara på Sannsundet, enär det för många genom förlastning på färjan under öfwerfarten i stormväder michaelitiden på 1700-talet drunknade, hwarifrån han dock lyckligt räddades men förmodligen af då åkommen förkylning har sedan haft svagt bröst och till en del hörande lungsot”.
På den tiden då olyckan skedde hade man marknad i Sanne by. Denna marknad hölls på denna plats åren 1767 till 1780. En då betydelsefull tillställning som efter färjeolyckan flyttades till Borgen i Oviken på andra sidan, dock först efter nio år. Vid marknaden i Sanne denna dag hade mycket folk samlats. Det var bönder från båda sidorna av sjön, det var drängar, pigor m.fl. När marknadsdagen led mot sitt slut hade hotande ovädersmoln hopat sig kring Oviksfjällen. Marknadsfolket från Oviks- och Myssjösidan samlades vid färjestället när skymningen började falla och en hotande ovädersvind drog fram över Storsjöns vatten. Vågorna började gå höga och färjemannen i sin båt blev orolig när han märkte att många var överlastade av starka drycker. Han försökte fördela lasten i båten men det var omöjligt och trots hans starka protester stakades båten ut från land av några berusade människor. Färjemannen försökte så gott han kunde att manövrera båten men den fick snart slagsida i den hårda stormen. Den fellastade båten vräktes åt sidan av en kraftig kastvind. Förgäves hade han ropat åt sina ”hjälproddare” att hålla båten i lä. Han var egentligen ensam vid sin åra när båten tog in vatten. Hästarna började skria och slita sig. Han satt hjälplös i fören när hästar och folk vräktes överbord. På marknaden hade man även handlat med hästar och några av dessa hade lastats i båten. När dessa djur spolades överbord försökte de ta sig tillbaka i farkosten. De trängde då ned båten ytterligare i den skummande vreda sjön. Några modiga män från Sannsundssidan rodde ut med sina små båtar för att undsätta de nödlidande men de slogs tillbaka av de höga vågorna och hästarna som försökte att ta sig upp i räddningsbåtarna. Folket på Sannestranden såg genom höstskymningen hur de drunknande försvann i Storsjöns skummande vatten.
Senare på natten tog sig en frustande häst i land på Ovikssidan. I hans sadel hängde en livlös fastbunden man från Ovikssidan men han led sedan av ”swagt bröst” ända till sina döddagar den 6 december 1818. Muntliga traditioner säger att hästen var en hingst som hade sålts på marknaden av en hästhandlare från Oviken. I stället för att simma tillbaka till marknadsplatsens strand valde hästen att ta sig tillbaka till Oviken där han hörde hemma. Då katastrofen inträffade några hundra meter från stranden av den andra sidan Sannsundet hade det varit naturligare om hingsten hade valt att simma tillbaka, men han kämpade sig fram i mörkret närmare en kilometer med sin nye ägare.
(Källa: Stefan Jönsson, Färjor och färjeleder i Jämtland och Härjedalen år 100-2012)
Kommentarer
Skicka en kommentar